Nu är våren här

Nu är våren här! Gruset på gatorna knarrar mot bildäcken och måsarna har börjat hålla sina tidiga morgonmöten igen där de aldrig tycks vara överens, alltid finns det något att debattera om. Ljuset är ljusare och mörkret mindre mörkt, människorna håller sina huvuden högre och barnen har börjat använda gummistövlar och bakom varje hörn finns ett löfte. Det dröjer inte länge ska ni se tills de första uteserveringsmänniskorna gör entré på gatorna inlindade i de filtar som restaurangpersonalen så omsorgsfullt erbjuder. Och snart, ganska snart kommer gatukontoret sopa trottoarerna rena från drivor av grus som inte längre fyller den funktion det gjorde i vintras och som tvärtom kan får oss att falla när vi skyndar oss försenade till ett klockslag. Vattenpölarna kommer inte längre ha en tunn hinna av is om morgnarna och bilskrapan kan du lägga i handskfacket till vidare och gräset kommer vakna till liv och växa sig grönt och snart kommer tussilago att pryda dammiga dikeskanter som vore de gjorda av guld. Vitsipporna kommer även de att viska ljuva ord till våra nyvakna sinnen och varje år är de lika vackra och förunderliga som om de fattats oss likt kaffe efter nattens dvala. Visst kan det komma ett bakslag med tung och blöt snö som tillfälligt sätter lock på den nyfödda prakten men då gäller det att komma ihåg hur detta lock, i alla fall hittills, alltid har smält och till sist räckt över stafettpinnen till solen och dess medarbetare, blommorna, humlorna, citronfjärilarna och allt annat som står i tjänst till årets ljusaste tid. 

Skönhetsråd

apelsinhud
torr hud
och oren hud
torrborsta enligt tidningarnas manualer
du är en smutsig och uttorkad apelsin
som går med matkassar

Gammal skåpmat

Årsringar

när hon och han
går på café så vet hon
utan att fråga honom
att det är kaffe han vill ha

hon vet också
ingen mölk
men en tesked socker

dom har skrattat ihop sig
i så många år
genom krig och naturliga utbrott

deras minnen är gemensamma
likaså barnen

kärleken är en trästam
en ek
en självklarighet
en raksträcka runt jorden
en evighet

så när han nästa gång vill ha te
lägger hon huvudet på sned
och frågar
varför nu det?

Gammal text

2012-05-14 23:43:31

Om jag vore ett djur skulle jag vara en sten. Det är inget djur, sa jag. Det är en sten, och en sten är en sten. Stryk bort den där hårslingan du har i pannan! Den skymmer dig, det är irriterande! Och slingorna, egentligen klär de dig inte. De får dig att likna någon som vill alldeles för mycket. Som om du är medveten och skyltar med det. Fast att du inte vet. Jag tycker du ska färga håret mörkt.

För hon vet inte, hon vet aldrig vad hon pratar om. Och hela tiden den där hårtesten i pannan som hänger och slänger. Får säkert månskäran och stjärnorna att tro att det är någon slags tennismatch som de tvingas hänga med i. Men sanningen är att de är totalt ointresserade av allt som inte har att göra med stoffet som skuggorna lämnar efter sig. Det är det, och endast det som får deras öron att vinkla sig utåt och kupa sig likt små trattar i vinden för att lättare absorbera sanningen. När den behagar att visa sig så att säga. 

Då säger du alltid att det upp till mig, att som jag bäddar får jag ligga. Men jag låter det förbli obäddat, för kvalstrens skull och för att det passar rummet. Annars skulle allt vara alldeles för perfekt och jag vill ge sken av att här finns liv och inte tid för sådana trivialiteter som att rätta till lakanen efter nattens drömmar. Det som borde vara drömmar men som i själva verket är en näringsfattig och ytlig sömn på grund av grannarnas olyckliga äktenskap som jag tvingas vara en del av. Fast när vi möts i trapphuset hänger hon alltid upp mungiporna så att ögonen liknar apelsinklyftor på tvären. Upp och nervända alltså. 

Svammel. Det stora svamlet

Skolklockor och rullgrus

När skolklockan ringer kan jag höra om det är soligt ute eller regnar. I solsken tycks ringsignalen stanna till och dallra ett litet slag i luften innan den klingar av. Jag antar att det är högtrycket som gör att himlen blir högre och ljuden större. Jag bor nära en skola. Det är ett minnenas förtret eller fröjd om man så vill. Det bara är. Springet på gruset som rullar. Till och med det kan jag höra. Ett sådant grus är alltid riskabelt. 

När jag gick i skolan blev en pojke i min klass mobbad medans lärarna drack kaffe i lärarrummet. Jag var feg, saknade civilkurage och blundade. Jag var rädd för de som mobbade. Lärarna visste vad som föregick. Men de led brist på empati, därför drack de kaffe med påtår som gjorde dem blinda. En av lärarna var tjusigt klädd nästan varje dag. Hon fick oss att sjunga sånger. Jag hatade att sjunga och brukade mima texten eftersom det var fel att hata att sjunga. En dag kom pojkens pappa till klassrummet och bad mobbarna om att sluta förstöra hans son. Han höll ett tal och blev blank om ögonen. En stor och stark pappa vars sårbarhet fick mitt hjärta att slå snabbare. 

Jag vill tillbaka till den tiden, bara för några minuter. Jag vill stå upp för min klasskamrat. Springa upp till lärarrummet, kasta sand på alla blinda och skrika, Varför ser ni ingenting? 

En sak till. Jag tycker inte om gilla-funktionen på kommentarer på Facebook. Det är ett infantilt sandlådegrepp som gör diskussionstrådar till rena skönhetstävlingar. De borde ta bort den. Men icke desto mindre använder jag mig av den ändå. 

Vintern rasar (har redan rasat)

Av besvikelse. Och av sorg över att smältas bort och låta sig överlåtas av våren. Våren å andra sidan är övertygad och befriad från tvivel. Dess riktning är lika förutsägbar som Aftonbladets rubriker efter schlagerfestivalen. Bröstchock! Hösten kanske inte kommer. Sommaren däremot står och väntar bakom ett hörn och snart, mycket snart kommer den springa sitt extatiska maratonlopp genom landet och med sig på färden har den mig och alla andra dyrkare av dess strålande predikan. Om den tvekar, vilket den kommer göra, kommer vi sammanbitna klaga över den dåligt tilltagna grillglöden i den kyliga antisommarkvällen, inlindade i varma filtar och vår gnagande snopenhet. Någon kommer kanske säga att värmen kommer efter midsommar. Och jag kommer vara den första att tro på det. En positiv inställning är ett måste. I alla fall vad vädret angår. 

Rätta mig om jag har fel

"Mening" = Avsikt, syfte, vits eller poäng. Särskilt intressant blir det att fundera över vad som är meningen när man pratar om livet som något uträknat på förhand. Till exempel: det var meningen att jag skulle missa bussen eftersom bussen krockade. Jag kan förstå att det ger mening för en själv, det att man inte drabbades av en olycka, men påståendet är problematisk eftersom det också indirekt innebär att det var meningen att några andra skulle råka illa ut. Eller? Har jag fel? Går det inte att resonera på det här sättet? Rätta mig om jag har fel. 

Fyller hjärnan med innehåll

Jag vaknar ur en dimmig sömn. Minns ej drömmarna, men vet att de varit där. Att de passerat mitt psyke genom natten, bearbetandes livets intryck. Vi drömmer alltid. En slags själens renhållningsarbete. Ofta med en förundran dagen efter, men som går att avtäcka i en logisk förklaring. Som för den sakens skull inte behöver kompromissa med vår fascination över drömmarnas eventuella budskap. 

Jag är en dimma på morgonen. Utspridd och osorterad, längtandes tillbaka till det medvetslösa sinnestillstånd som kallas sömn. Med automatiska rörelser brygger jag kaffe. Eller sätter i ordning kaffebryggaren. Väntar. Det är tyst hemma. De andra är ute. Fortfarande med den sårbarhet som hör de nyvakna sinnena till sätter jag mig i min läsfåtölj. Jag hör hur grenarna prasslar utanför fönstret. Det är grått ute. Jag dricker mitt kaffe, fyller hjärnan med innehåll. Återfår konturer och börjar läsa i en bok som ger mig en läsupplevelse utöver det ovanliga. Varje mening är en intellektuell och språklig hänförelse. Ibland lägger jag ifrån mig boken och begrundar det jag läser. Tar en paus och målar upp scenarion i mitt huvud. Fantiserar över sommaren som gör sig redo. Över hur grönt landskapet brukar vara då och det slår mig hur exceptionellt olika årstiderna är. Från dött och vitt till grönt och levande med en klar riktning. Det är som om vintern är sommarens dödsrike. Vintern är sommarens död, där ingenting längre andas. Över dödens kalla skal drar vi våra barn i pulkor. Sen kommer renässansen, pånyttfödelsen och solen förser landskapet med de förutsättningar som gör att den kan släppa taget om livlösheten. Återigen hittar naturen en mening och sprider sin livslust över jorden, befruktar sig själv och förser människorna med en inramning som närmast kan likna ett förlovat land. Det känns otroligt hoppfullt. 

Kan man vara blind, döv och stum samtidigt?

- Vet du vad jag gjorde? 

- Nej. 

- Jag umgicks med en människa. Det gick bra. Den var snäll. Vi låg ner. 

- Okej. 

- Fast vi hade olika syn på saker och ting. 

Sen gick jag hem och tackade nej till alla inbjudningar på Facebook. Även sådana som handlar om att tänka på specifika företeelser ett visst datum för att skapa medvetenhet runt en fråga. Miljö och förtryck och sånt. Jag sa nej till allt. Och istället gjorde jag en egen grupp. "Vilket dött djur tillagar du till middag idag?" Bjöd in folk och postade ett första inlägg. "Gris". Det är bara tre som har gått med, hittills.

Efter det skrev jag en text där jag undrar varför folk så ofta tackar Gud när något gott har hänt, men inte förbannar honom när dåliga saker händer. Inte ger honom skulden. Utan säger att allt har en mening. Och om hur märkligt det är, men att det ändå är förståeligt. Om man väljer att se religion som en rörelse som inte tål att ifrågasättas, vill säga. Eftersom den gärna blir tyst och helig när den inte har svar och tar till härskartekniker och vill få ifrågasättarna att känns sig lite livlösa genom att säga till dem att de är fyrkanter i en värld som är rund. Heliga saker får man nämligen inte undersöka med förstoringsglas. Då går de sönder och då faller hela affärsidén. Sen läste en människa min text och sa följande, "Blir det inte lite tomt?" Och. "Saknar du inte mening?" Varpå jag frågade henne, "Gäller det människor som är blinda, döva och stumma på samma gång också, att de saknar mening?" Varpå hon svarade att självklart gjorde de inte det. "Varför skulle de göra det?" Varpå jag svarade, "Eftersom de inget vet om religion. Ingen har ju kunnat berätta för dem om Gud". Då sa hon att jag förenklade allting. Då svarade jag, "Okej". 

- Ja, så kan det gå. Själv öppnade jag chipspåsen samtidigt som jag skulle laga middag. Den jag skulle ha till ikväll. Ko var det förövrigt, och klyftpotatis. "Muuu". Jag kan höra det när jag blundar. Muet. Och hur dåligt hon mådde när hon levde. Men hon är någon annanstans nu. 

- Ja. I din mage.

- Ja. Är Gud en han förresten?

- Jaa.

Snipp snapp slut.

En liten dag bland alla andra dagar gör ingen skillnad.

Det är en dag utan gränser. Men starkt begränsad. Det är en paradox, jag vet. Begränsad gränslöshet och jag önskar att jag vore utan ansvar för någon annan. Jag måste kliva över de där små upphöjningarna av trivialiteter och göra det som göras skall. Man måste det. Fast det fortsätter att kännas som om varje aktivitet är en föreställning, en kraftansträngning, ett påtagande av mask – utan publik turligt nog. Ett andra ansikte som sätts över det första. Tankarna räcker flera varv runt jorden. Jag skulle vilja förstå allt lite bättre och på samma gång vet jag att det är förståelsen som är jobbig och får hjärtat att slå ett extra slag. 

En kort sekvens.

Sekvensen i den senaste volvoreklamen där man ser en man och en hund sitta i ett kök mitt i natten eller möjligtvis sent på kvällen i vad jag antar är högt upp i norra Sverige, skulle kunna vara mitt livsverk. Om jag fick önska. Inte som reklammakare, men som berättare av någonting.
Att det går att beskriva en reklamfilm på det sättet är kanske en styggelse? 

Ljusskenet som bländar dem båda i det gulnande köket. Förmodligen är han änkeman sedan länge. Men exakt det ljusskenet, lyktorna från lastbilen som tjuter förbi det ensliga huset. Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten, gårdarna släcker sina ljus. Ett sätt att ge upp. Men det de delar, hunden och mannen är den sanna naturens ansikte. Inga succéer, bara ett avklätt varande. Hur ska jag förklara detta omöjliga? Det är en slags nåd. En uppvisning i konsten att icke kokettera, att inte drivas av en önskan att vara intressant, inte ens för sig själv. Att inte ha en spegel i rummet som du kan spegla dig i eftersom den bild du ser inte bekommer dig. Inget gör.

Jag ser in i denna skygghet och känner mig skyldig. Som om jag klivit rakt in i en annan människas väl avgränsade integritet utan att fråga först. Det kan liknas vid västerlänningar som tar bilder på gatubarn i fattiga länder. Blicken som betraktar dem tillbaka. Orubblig och samtidigt nyfiken men också med ett budskap om att den som fotograferar nu är bortom sina sinnen, icke närvarande. Meningen är att fotografen i denna blick ska se sig själv. Att hans egen illvilja som han förväxlar med godhet skall blottas. Han skall lägga ner kameran är det tänkt. Han skall skämmas. Men det gör han inte. Istället delar han bilden i sociala medier. Tillståndet kan närmast beskrivas som en blind fläck i den del av hjärnan som styr förståndet och som skall anpassa handlingarna efter situationen. 69 likes. Den mest gillade hittills av alla foton han lagt ut. Barnet som fotograferats vet ingenting om detta. Barnets blick glor kort därefter rakt in i nästa förbipasserande mobilkamera. Det är Moder Teresa som håller i den. 

En man och en hund i ett kök. Skenet från ett fordon som bländar dem och lyser upp hela köket. Och hur de hör ihop. Det är så vackert. 

Att vi har förmågan att älska behöver nödvändigtvis inte ha att göra med universums uppkomst.

Jag är en ombytlig människa. En sån som ändrar sig emellanåt. Nu har jag kommit att gnugga visionen om Gud ur mina ögon. Jag känner, tror, tycker att det inte finns någon Gud annat än i mina före detta önskningar. Och att det är okej. Jag vill inte ens ha en Gud som ser mig eller bistår mig när hjärnans räckvidd inte är tillräcklig.

Det är att ta en risk. Men jag är beredd. För visst är det en risk att frivilligt avskriva sig den försäkring som sägs ha givit dig livet? Du kan ju komma att stå ensam i slutet. Därför skall du för säkerhets skull också tro på att det finns någonting större än oss levande, som tar emot dig när du faller. En slags livränta.

Innan min pappa dog trodde jag inte nämnvärt på någon Gud. Jag sa väl som många andra, att jag trodde på något. Sen att detta "något" skulle skilja sig från vad troende menar med Gud har jag svårt att förstå. Det verkar ologiskt. Antingen tror du på en intelligent kraft utanför dig själv eller så gör du inte det? Rätta mig om jag har fel.

Jag förstår Gudsbehovet utifrån hur människans psyke är konstruerat. Efter att jag nekat min pappa kontakt i närmare tre år dog han plötsligt en dag. Jag var inte där, ingen var där. En lång historia, en annan historia. Men hur min hjärna då såg till att hjälpa sig själv vid den skoningslösa insikten att det var för sent. Att han dog ensammast i världen. Så för att lättare hantera fallet konstruerade jag en fallskärm. För jag trodde mig nämligen se ett tecken, om att ljuset finns där bakom allt mörker och att döden (när helst den inträffar) har en mening. Detta tecken var en enkel vardagshändelse som jag tolkade som en vinkning från änglarna för att jag behövde det då. Men sett med ogrumlade ögon, knappast. Det var en slump och det fanns tomhet som behövde fyllas.

Vi ska ju ses igen tänkte jag under ett års tid.

Sen vaknade jag och började fundera på det här med att vara sann mot sig själv. Och sårbar. Då föreföll det mig lögnaktigt att tro på detta något. Jag ville hellre stå utan Gud. För det gör mer ont och är mer på riktigt. Det är nämligen mycket värre att betänka att döden är definitiv och att det faktiskt är för sent. Att stanna kvar i insikter som smärtar utan att tillskriva det som sker en mening från ovan, gör ont. Men mörkret är en del av att vara människa. Det vet du redan.

Jag behöver heller inte Gud för att förklara kärleken till människor som står mig nära. Inte heller för att förstå varför koltrastars sång om sommaren får mig att känna det som om hela jag bestod av min hörsel allena. Har du hört en koltrast sjunga? Gör det. Det är inte klokt. Men det är inte Gud. Det är koltrasten. Det finns säkert en vassare förklaring någonstans. Inte heller behöver jag Gud för att förklara alla de gånger jag varit så förälskad att jag svävat fram över trösklar och asfalt, blind för allt annat.

Vissa tror att allt sådant är ett verk av Gud. Jag tror att Gud är ett verk av människan.

Jag tror att min Gudslusta under perioder av mitt liv har haft att göra med ett underskott av svaga punkter. Och att inte ha haft förmågan att visa dem för andra människor. För det vi sliter med i form av trasiga förbindelser oss emellan, skavda av brist på den sårbarhet som är nödvändig för att relationer ska kännas meningsfulla kan få vem som helst att börja tro på Gud, tomten, trollmor.

Så har det varit för mig. Och Gud, tomten och trollmor som inte konfronterar oss på samma sätt som människor gör, eftersom Gud, tomten och trollmor endast är det du tillskriver dem medans människor kan vara så irriterande verkliga med alla sina blodkärl, ögonblinkningar och tystnader mellan orden, vilket kan vara krävande att bemöta eftersom det också förutsätter att du på något sätt replikerar, med eller utan ord, men i alla fall känslomässigt. Då är det lättade att vara sårbar tillsammans med Gud. Och sårbar måste man vara tillslut, annars finns risk för att man går rakt in i en vägg gjord av sten. Klart att en relation med Gud kan bli betydelsefull.

Det måste finnas något större kanske vi tänker när vi passerar varandra med upphöjda huvuden och stängda ögon. Hur blev det så här? Då svarar Gud med en utsträck hand och som en möjlighet. Eller som en flytväst att ta på när havet stormar och båten du sitter i inte känns tillförlitlig. (Glöm ej heller att Gud också är en "illusion" väl förvaltad i människans historia, en kunskap som du tilldelats av andra människor en gång i tiden.)

För, vad har jag för anledning att tro annars? Ingen. Det finns förklaringsmodeller att tillgå i frågan på varför vi är här. Vissa mer trovärdiga än andra. Gud är den minst trovärdiga. Och att vi har förmågan att älska behöver nödvändigtvis inte ha att göra med universums uppkomst. Eller så har det det, men på ett annat plan.

Jag kommer fortsätta att respektera och intressera mig för dig som tror. Och jag är inte ute efter att argumentera eller på annat sätt försöka ställa mig över dig. I själva verket vill jag dricka kaffe med dig. Och jag ska vara sann mot mig själv.

Till sist. Mitt liv är inte mindre intressant utan Gud. Tvärtom så blir det oförutsägbart på ett sätt som gör att jag fascineras ännu mer. Och så tvingas jag att lyssna.

Men jag kanske ångrar mig en dag.

Synonymer till vemod

"Mild sorgsenhet".

När tranorna lämnar oss för bättre levnadsvillkor längre söderut. Hur den sången låter, som en vacker påminnelse om mörkare tider. Eller kvarglömda leksaker på en strand i september. Nu finns det nästan inga klätterställningar i järn kvar i lekparkerna, men sådana som rostat. Och så min barndoms skolavslutningar. Jag har skrivit om det förr, men det är den perfekta situationen.

Att sjunga den blomstertid nu kommer och inte veta hur alla verser går, att mima sig igenom raderna av obegriplighet, att vi den nåd besinna som räcker året om. Sen att tacka fröken för det gångna läsåret och överlämna en trött liten bukett med handplockade blommor, trots känslan av underlägsenhet som präglat dig under lektionerna för att du var den enda i klassen som fortfarande tragglade med a-boken i matte vid terminens slut när din bästa kompis snart var klar med d-boken. (Om denna känsla skulle komma att bekräftas med betyg. Förödande!)

Och efter sångens slut och frökens tacktal till sina elever, portarna som slogs upp till en värld fylld av blommande syrenbuskar, milda brisar och ouppnåeliga förväntningar. Och hur föräldrar med olika intressen skulle samspråka runt sådant som ändå, trots allt, förenade dem. Att nu är det sommarlov och värmen kommer minsann i juli.

Jag minns förväntningarna. Som kläder i en torkvinda hängde alla obligatoriska löften ovanför mitt lilla huvud. Jag minns försommarvinden, hur kall den egentligen var och hur den fick huden på mina smalben att knottra sig, men också hur det måste ignoreras till förmån för en klänning med tre rader volanger och puffärmar. Så var det på den tiden. Jag minns mina fötter i nya vita tygskor med tunn gummisula gåendes på grusvägen till skolan på examensmorgonen och hur det knastret lät annorlunda tidigt på morgonen jämfört med på kvällen. Jag antar att det är sinnenas vilja till intryck tidigt på dagen.

För mig var det ett skådespel. Det var det kanske för alla? Jag visste att det som är på riktigt skulle komma senare. Att det var en lättnad när alla hade gått hem till sig och druckit saft och bullar med sina kusiner och hur vi kunde träffas efteråt när allt har lagt sig. Då kom friheten som en villkorslös omfamning. Du får göra vad du vill nu. 

Mild sorgsenhet? Hur är det ens möjligt på examen? Bland spirande styvmorsvioler och välstrukna textilier. Men det är ett hoppingivande mörker och en förvissning om att allt är förgängligt. Ingen sol utan skugga och utan skugga ingenstans att dra sig undan. Den inre förmågan att se bortom tillvarons kulisser. Utan vemod saknas den dimension som gör världen verklig och dess beskaffenhet skulle förvandlas till en Disneyfilm med en starkt censurerad dialog, eller bli likt den vision som Jehovas Vittnen vill locka med i deras tidning "Vakttornet". Jag betackar mig.

Mina rutiner. Du kommer inte orka läsa klart detta.

Jag har inga. Eller jo, en som sitter som handen i handsken har jag. Och nu menar jag inte rutiner i form av att duscha, äta och sånt, för det gör jag. I alla fall duschar. Äter gör jag också, men gärna på helt orutinerade tider. Ibland glömmer jag att äta, eller liksom prioriterar någonting annat. Och det händer när jag handlar och inte är hungrig just i handlingens stund där jag strosar omkring bland mathyllorna, att jag inte köper någon mat alls, förutom några standardvaror kanske och toalettpapper kan man ju som bekant inte äta. Det verkar som om jag då tror (måste fråga mig själv) att stunden av ickehunger också kommer infinna sig om några timmar när det är middagstid. Men så blir det ju aldrig. Jag ångrar mig alltid och får antingen komma överens med min sambo om att han ska handla, åka och handla själv (igen), eller eventuellt laga en konstig gryta av de ingredienser som råkar finnas i kylen. Saltgurka och ketchup. Och ris. Gott!

Rutinen som däremot upprepas andaktigt varje morgon är att jag dricker kaffe och blir till. Kaffet ger mig konturer och pre-kaffe är jag bara en osynlig massa som flyter fram i lägenheten på ett zombiesätt. Ljudlöst men tar ändå mycket plats. Jag antar att det är den morgontrötta själen som smetar ut sig på interiören innan den fått sin prydliga lilla koffeinavgränsning? Post-kaffe är jag finfin.

Till och med ljudet av kaffe som hälls upp i en stor mugg tycker jag är vackert. Ju större mugg desto mera ljud. Sen hur det ryker stilla om den svarta drycken och hur det dämpar sig till klunkvänglig temperatur när den kalla mjölken blandar sig med det varma kaffet. Första avsmakningen är nästan för det mesta mer eller mindre himmelsk. Men det finns grader av himmelen. Ibland smakar det bara halvvägs. Jag dricker kaffe i en jättestor temugg varje morgon. Sen händer det att jag inte dricker kaffe på hela dagen, faktiskt. 

Det var nu inte tänkt att detta inlägg skulle handla om min kärlek till kaffe, men om mina antipatier för just rutiner. Jag förundras de människor som slappnar av och känner sig trygga i alla de rutiner de gjort till sina. Själv kan jag knappt köpa samma schampo två gånger i rad utan att tycka att jag går miste om möjlighet till omväxling. Heller inte tandkräm. Om den är "gelig" nu kommer den vara "pastig" nästa gång.

Inte mist brukar detta mitt drag synas i mitt hår. Jag har haft väldigt många olika slags frisyrer och hårfärger och ofta har jag gått från långt till kort, eller från superblont till mörkt hår. Just nu har jag krulligt hår efter att jag råkade gå till frisören och permanenta mig för sju veckor sedan. Nu är jag såklart trött på krullarna, men de i sin tur verkar sannerligen inte vara trötta på mig. Nej då, de har bitit sig fast! Folk tror att jag är naturligt lockig och säger om min ena dotters naturligt lockiga hår, som hon har efter sin pappa, att det är tydligt vem hon har ärvt lockarna efter. Och så tittar de menande på mig. Jo, jag tackar jag. Permanentvätska.

Sedan jag och min sambo skaffade barn har rutiner naturligt nog kommit att ta större plats i mitt liv. Det gör ju lätt det. Men det är en utmaning för en sån som mig som ändå inte är så jobbig att hantera. Tur det. Något annat är väl inte diskutabelt antar jag. Jag kan hur som helst inte låta bli att förundras över hur lättvindigt de tar till sig en rutin. Om jag har bett dem om hjälp, eller snarare erbjudit dem att hjälpa till med att duka bordet inför middagen (saltgurk och ketchupgrytan), så vill de göra samma sak nästa dag också, och nästa, och nästa! Det är så fascinerande hur de kommer ihåg minsta lilla "det gjorde vi igår", så då ska vi göra på samma sätt idag.

Undrar hur de blir när de blir äldre? Kanske kommer deras revolt mot mig att handla om rutiner? Det vill säga att de på ett extremsätt kommer hålla sig benhårt till minsta rutin och göra scheman i excel som de följer slaviskt i detalj. "07:22 - drick 55 grader varmt fläderte med mellanmjölk i den blommiga koppen.". "07:35 - diska koppen.". Skulle inte förvåna mig med tanke på att jag till och med har tänkt att någon gång skriva en bok som ska börja från mitten. Jag kan inte förklara vad jag menar, för självklart kan man skriva en historia och börja från just mitten av det händelseförlopp man vill återge, för att senare återge början och sist slutet. Men min motivation till att börja "från mitten" är starkt driven av just omväxling och att återge historien i cirkelform istället för i linjär från a till ö. Och jag menar verkligen i cirkelform, eller varför inte i ovalform kom jag att tänka på nu? Jag har inte helt klart för mig vad det kommer innebära rent dramaturgiskt, men jag känner starkt för idén. Och det är bärande. ;)

Något mer som jag absolut ogillar i rutinväg är att vika kläder och lägga in dem i garderoben. Därför gör jag det inte. Jag trycker skamlöst in dem och är lika lättad varje gång över att inte behöva ta tag i garderobskaoset "just nu". Manjana liksom.

Årskrönika

En drabbad herre

Så står det i min pappas journaler. Det står en massa annat också, det gör ofta det. Jag har hämtat ut dem. Det var inte så svårt. Det är en relativt rättssäker process som kräver ett uppvisande av legitimation. "En drabbad herre" hade en doktor skrivit. Som gjort för en bok ju, eller för ett kapitel i en. Ja, det vore en snygg titel.
Alltså på riktigt; "En drabbad herre". Jag såg honom efter drabbningen. När han inte var så drabbad längre, när God All Mighty hade tagit honom till sitt himmelrike. Då hade jag inte sett honom på tre år. Han var inte så blå som jag hade föreställt mig, men fridfull. Händerna i bön, vita lakan, kistan och så en mycket sansad och trygg begravningsentreprenör, som varit med förr och som sa; du kan gå in nu. 

Han fick en porslinsängel av mig, och en gammal bibel efter farmor och ett brythjärta i silver. Jag vill minnas att jag vidrörde hans stela händer trots läskigheten.

Skit det samma. Året, 2014. Inte bara ett dödsfall i familjen, men två. Två begravningar. Dubbla tillfällen av; "Kan tårar frysa till is om det är tillräckligt kallt?"

Jag orkade inte, men orkade.

Och så allt det andra. 2014. Vilket jäkla skitår. Men också förutom det, underbart. Som livet i sig. 

Några tankar mellan dagarna

Julen har nästan passerat med sitt långa förspel av uppbyggd förväntan. Det byggs upp och det byggs upp. Det bakas, det städas, det fejas, ibland fäktas det kanske, det pyntas, det stås i kö, det fryses in och det tinas upp. Sen kommer dagen och jag frågar mig hur det kommer sig att vi i Sverige firar jul den 24 december när så många andra i världen firar den 25:e? För det var väl ändå då han föddes? Jag tycker egentligen inte att det är något fel på denna långa förberedelse inför julen. Resan är målet. Men det är över lite väl snabbt. Det om det.

Och så har jag funderat på det här med julstämning. Vad är det egentligen? Och vad menar man med "jag känner ingen julstämning i år"? Vad är det vi ska känna? Är den så kallade julstämningen en känsla beroende av yttre faktorer eller präglas den enbart av känslornas inre magi? Om någon kan förklara exakt vad julstämning är, eller snarare vad bristen på detsamma egentligen innebär, hör gärna av er!

För mig handlar julen om kärlek och eftertanke. Inte minst eftertanke. Att se in i ljusets stilla låga och ställa sig en och annan nödvändig fråga. Svaret brukar finnas där. Därför finns behovet av frågan. Och i svaret, visst, där finns en värme, en julstämning kanske, men det är en värme kantad av vemod. En värme följd av en skugga. Och i den skuggan brinner ännu en liten låga som avger också den en skugga...And it goes on and on...Och det är precis som det ska vara. God fortsättning alla därute.

Några ord om sanningen

Jag funderar på sanningen och de personer som säger sig ha den. De är många och finns överallt, inte minst i media och sociala medier, men även bland rådgivare av olika slag. Dessa som säger sig sitta på sanningen får mig att känna att jag knappast tror dem! För det finns något ödmjukt i att buga sig inför att det som är ansett som sanning, bara är en sanning sedd ur en viss referensram. Därför bör man kanske använda ord som "fakta" med viss försiktighet, eller åtminstone inse att ord som just "fakta" och "sanning" aldrig är hundraprocentiga. Den absoluta sanningen finns säkert där ute någonstans, men det som just du säger är sanning behöver med andra ord inte vara det. För mig. Eller för nästa person du möter. För mitt referenssystem vilar kanske på andra erfarenheter än dina och utifrån den vetskapen blir det en smula svårt att avgöra vem som har rätt. Och än viktigare, behöver vi ens veta det?

Sen finns det vissa områden som är mätbara och där det faktiskt går att tala om en "sanning" på ett mer kliniskt sätt. I alla fall utifrån en gemensam världsbild. Men vem vet, kanske ett plus ett inte alltid behöver vara två...

När Arla predikar om att mjölk är bra, är ett lysande exempel på sanning med modifikation. Samma sak med alla politiska artiklar skrivna av personer som själva står bakom den politik de predikar. Ja, du förstår säkert. Arla har massor att vinna på sina "sanningar" om mjölkens fördelar till oss konsumenter. Men helhetsperspektivet saknas i båda exemplen ovan och därför blir det svårt att i dessa fall säga sig representera sanningen. Myntet har två sidor. Att säga sig ha sanningen kan också på ett inre plan motiveras av känslan av makt över andra människor. Och vissa människor får som bekant stor tillfredsställelse av den känslan!

Hur som helst så tror jag heller inte att det är särskilt sunt att gå runt och tro att man äger sanningen, eller ens att man innehar aktieandelar i den. Jag tror att sanningen är mer eller mindre subjektiv och att inbilla sig att man bär på dess hemlighet framstår för mig snarare som ett uttryck för grandiositet än något annat.

Note: Självklart ska vi kunna referera till det som anses vara fakta i dagligt tal, annars skulle vi ju vara tvungna att ha en högst filosofisk inställning till allt. Existerar jag ens? På riktigt? :)

Ibland.

Ibland, säkert som många andra så tänker jag att facebook inte är någonting för mig. Att facebook får mig att må dåligt och kastar om energipoolerna i mitt inre på ett sätt som inte kan vara sunt. För att facebook är som en flodvåg av information som äter upp mig. Att facebook är lite som Pandoras ask. Eller som att väcka en sovande vulkan och ut kommer glödhet lava.

Jag äter inte upp informationen som kommer mot mig men tvärtom. Den äter upp mig och kvar finns bara en liten veke som ändå, trots att den nyss har blivit utblåst och uppäten, sitter och irriterar sig över hur vissa människor (inte) tänker.

Jag råkade läsa kommentatorsfältet i en länkad artikel skriven av en kvinna som känner sig rädd för främmande män när hon går ensam ute på kvällarna. Det var alltså inte några av mina facebookvänner som hade kommenterat, men hundratals andra. Jag råkade skrolla bland kommentarerna av hat, rent hat som riktas mot skribenten. Massor av vassa pilar av sorgligt hat.

Hur är det ens fysiskt möjligt att skriva så utan att på något sätt koppla in hjärnan? Logiken? Förnuftet? Eller hjärtat.

Jag orkar inte mer då och står mellan att själv vässa min penna och byta ut bläcket mot syra och ge mig in i kampen av spydigheter OCH mellan att bara radera min profil och begrava den längst in i det mörka cyberspace där det inte blåser.

Men, jag valde någon slags medelväg och slutade läsa helt enkelt. Om den vägen är gyllene vette fan, men den fick mig i alla fall för tillfället att släppa frustrationen över hatet.

För någonstans inom oss, oavsett om vi lite förstrött bara skrollar oss igenom informationsflödet så måste vi ju ta ställning. Bra eller dåligt? Roligt eller tråkigt? Eller kanske till och med riktigt hemskt? Och ibland är någonting bara så vist och klokt. För visst finns det en hel del ljusglimtar också i hatets mörka korridorer.

Men detta ställningstagande, hur går jag runt det? Går det? Min avsikt är inte att bli en passiv samhällsmedborgare som inte engagerar sig i det som händer i världen. Tvärtom! Nej, nej, vi behöver mer kunskap om varandra. Jag vill bra lära mig att använda min energi på ett mer konstruktivt sätt och jag ska fundera ett tag till på hur jag ska gå till väga.

Peace,

Anki

Jag vill stanna tiden

Jag vill stanna tiden en stund. Så att klockan två mitt på dagen varar i en evighet. Men novemberkvällarna gapar girigt och sväljer det bleka ljuset redan när människor går hem från sina jobb. Plastpåsar fyllda med mat skär in i händernas insida när vi balanserar oss fram mellan frusna vattenpölar och drömmar om nästa varma stund. Och glödlampor byts till LED-lampor och riktningen blir inställd på nästa dag. Redan? 

Så jag vill stanna tiden och låta denna timme pågå i minst fem timmar. Kavla ut den som trolldeg över eftermiddagens ljusfattiga framförande. Mina tankar behöver brodera ut sig och hitta sin sanna natur, sin källare från var de tycks uppstå. 

Quotes and flashes

Jag är så trött på alla goda råd och 'pepp you up quotes' om hur livet ska levas. Handlar det inte om att du är din egen lyckas smed, yada, yada, så är det om hur du ska äta. Och att du äter fel som du gör nu. Att du kan dö. Imorgon kanske. Eller att du är lurad.

Om man glömmer lätt bort att du är en människa. Med förmåga att älska. Typ.

Jag tänker, back it up med lite science innan du basunerar ut till världen att vi är sjukare idag än förr i tiden. För det stämmer inte.

Ibland händer det också att människor påpekar andras brister bara för att lyfta sig själva. Men det kanske är en annan diskussion? Dock känner jag ett ganska starkt samband. Reglerna är fula i lifestyle-tävlingen. Tänka sig. "Men du ska inte döma". <--- Gillar't. 

Gäsp.

Och så undrar jag vad vi gör av alla quotes egentligen? Vad gör jag när jag står där inför ett val, stort som smått? Minns jag verkligen de där kloka orden som jag delade med mig av? Minns jag dem och lever jag enligt mottot? 

Jag tror nämligen inte att jag gör det. Inte så ofta i alla fall. Jag tror jag liksom bara lever på någon slags känsla. Inget fel med det heller ju. Men i samma stund som jag gillar, går jag med på något. Skriver under på något som liksom, känns bra. Och att jag kanske har gjort ifrån mig lite? På det spirituella planet, nästan också det andliga. The very fast version of meditation, eller nåt. Men vad hjälper det i det så kallade verkliga livet? 

I slutändan handlar väl mina känslor runt allt detta om en massexplosion. Det blir bara för mycket. Kloka ord i sig och sprid vishet är det egentligen inget fel på. Men jag måste värja mig mot den enorma mängden. Verkligen lyssna inåt och stänga av bruset.