Synonymer till vemod

"Mild sorgsenhet".

När tranorna lämnar oss för bättre levnadsvillkor längre söderut. Hur den sången låter, som en vacker påminnelse om mörkare tider. Eller kvarglömda leksaker på en strand i september. Nu finns det nästan inga klätterställningar i järn kvar i lekparkerna, men sådana som rostat. Och så min barndoms skolavslutningar. Jag har skrivit om det förr, men det är den perfekta situationen.

Att sjunga den blomstertid nu kommer och inte veta hur alla verser går, att mima sig igenom raderna av obegriplighet, att vi den nåd besinna som räcker året om. Sen att tacka fröken för det gångna läsåret och överlämna en trött liten bukett med handplockade blommor, trots känslan av underlägsenhet som präglat dig under lektionerna för att du var den enda i klassen som fortfarande tragglade med a-boken i matte vid terminens slut när din bästa kompis snart var klar med d-boken. (Om denna känsla skulle komma att bekräftas med betyg. Förödande!)

Och efter sångens slut och frökens tacktal till sina elever, portarna som slogs upp till en värld fylld av blommande syrenbuskar, milda brisar och ouppnåeliga förväntningar. Och hur föräldrar med olika intressen skulle samspråka runt sådant som ändå, trots allt, förenade dem. Att nu är det sommarlov och värmen kommer minsann i juli.

Jag minns förväntningarna. Som kläder i en torkvinda hängde alla obligatoriska löften ovanför mitt lilla huvud. Jag minns försommarvinden, hur kall den egentligen var och hur den fick huden på mina smalben att knottra sig, men också hur det måste ignoreras till förmån för en klänning med tre rader volanger och puffärmar. Så var det på den tiden. Jag minns mina fötter i nya vita tygskor med tunn gummisula gåendes på grusvägen till skolan på examensmorgonen och hur det knastret lät annorlunda tidigt på morgonen jämfört med på kvällen. Jag antar att det är sinnenas vilja till intryck tidigt på dagen.

För mig var det ett skådespel. Det var det kanske för alla? Jag visste att det som är på riktigt skulle komma senare. Att det var en lättnad när alla hade gått hem till sig och druckit saft och bullar med sina kusiner och hur vi kunde träffas efteråt när allt har lagt sig. Då kom friheten som en villkorslös omfamning. Du får göra vad du vill nu. 

Mild sorgsenhet? Hur är det ens möjligt på examen? Bland spirande styvmorsvioler och välstrukna textilier. Men det är ett hoppingivande mörker och en förvissning om att allt är förgängligt. Ingen sol utan skugga och utan skugga ingenstans att dra sig undan. Den inre förmågan att se bortom tillvarons kulisser. Utan vemod saknas den dimension som gör världen verklig och dess beskaffenhet skulle förvandlas till en Disneyfilm med en starkt censurerad dialog, eller bli likt den vision som Jehovas Vittnen vill locka med i deras tidning "Vakttornet". Jag betackar mig.

Examen

Kommer du ihåg känslan av skolavslutning när du var liten? När den närmade sig. Hur du brukade känna? Min mamma brukade förbereda min klänning kvällen innan. Så att den hängde synligt på utsidan av garderobsdörren redo att tas på. Ett år bar jag en klänning med volanger i tre rader och ett rosa sidenband i midjan. Till det hade jag spetsstrumpor och vita tygskor. Jag kände mig ofantligt vacker. Och känslan, på examensmorgonen, av nervositet blandat med uppspelthet och vemod. Ibland drog molnen förbi och var mörka och tunga. Ibland skulle man kanske spela "alla fåglar kommit' ren" solo på sin tvärflöjt eller klarinett eller som jag på blockflöjt tillsammans med två andra i klassen. Och jag spelade fel, mest hela tiden. Men Gud förlät och de gjorde mina medmusikanter med. 

Det är en sådan dag då man förlåter. En ödesdiger dag, ett helt år av minnen, okoncentrerade och ofta också minnen av okoncentration, förvaltade nära hjärtat på examensdagen. Ta på sig klänningen efter frukosten för att inte fläcka ner det perfekt strukna tyget med öar av o'boy. Och så håruppsättningen som aldrig blev perfekt. Killarna i klassen förvandlades på ett nästan magiskt sätt till välartade och vattenkammade små herrar. Vissa hade slips och vit kostymjacka med axelvaddar. Så var det på den tiden. Också de allra busigaste förvandlades på ett sätt så att inte ens jag behövde vara rädd för deras utspel. Det fanns inga utspel den dagen. Nästan allt var som man ville ha det och fröken fick tacksamt eller med påtvingad tacksamhet ta emot ett stort antal handplockade små buketter av midsommarblomster, hundkex och smörblommor av sina elever som ville tacka för det gångna läsåret. Eller var det ett sista, se mig fröken, innan sommarlovet tog vid? Vissa gav bort syrener, de som hade sådana buskar därhemma vill säga. Det hade inte jag. Och så fanns det år då sommaren var så sen att en bukett vitsippor fick ära frökens insats som fröken. Det var alltid så spänt att ge och bli sedd och få ett varmt leende och ett tack.

Det är någonting att skriva en roman om, hur en fröken förvaltar de blommor hon fått av sina elever efter avslutad examen. Förvaltar hon de ens? Kanske kastar hon de i första lämpliga dike på vägen hem och låter de bli ett med naturen igen? Eller placerar hon dem i små plastglas hemma på köksbordet, eftersom ingen har så många vaser att det räcker till 22 buketter? Kanske väljer hon istället att placera alla tillsammans i en och samma, någonting-som-likar-en-vas, och ställer ut dem på balkongen och låter de stå där hela sommaren kärt betraktade av henne själv om kvällarna?
Det är nog lite olika.