Några tankar mellan dagarna

Julen har nästan passerat med sitt långa förspel av uppbyggd förväntan. Det byggs upp och det byggs upp. Det bakas, det städas, det fejas, ibland fäktas det kanske, det pyntas, det stås i kö, det fryses in och det tinas upp. Sen kommer dagen och jag frågar mig hur det kommer sig att vi i Sverige firar jul den 24 december när så många andra i världen firar den 25:e? För det var väl ändå då han föddes? Jag tycker egentligen inte att det är något fel på denna långa förberedelse inför julen. Resan är målet. Men det är över lite väl snabbt. Det om det.

Och så har jag funderat på det här med julstämning. Vad är det egentligen? Och vad menar man med "jag känner ingen julstämning i år"? Vad är det vi ska känna? Är den så kallade julstämningen en känsla beroende av yttre faktorer eller präglas den enbart av känslornas inre magi? Om någon kan förklara exakt vad julstämning är, eller snarare vad bristen på detsamma egentligen innebär, hör gärna av er!

För mig handlar julen om kärlek och eftertanke. Inte minst eftertanke. Att se in i ljusets stilla låga och ställa sig en och annan nödvändig fråga. Svaret brukar finnas där. Därför finns behovet av frågan. Och i svaret, visst, där finns en värme, en julstämning kanske, men det är en värme kantad av vemod. En värme följd av en skugga. Och i den skuggan brinner ännu en liten låga som avger också den en skugga...And it goes on and on...Och det är precis som det ska vara. God fortsättning alla därute.

Några ord om sanningen

Jag funderar på sanningen och de personer som säger sig ha den. De är många och finns överallt, inte minst i media och sociala medier, men även bland rådgivare av olika slag. Dessa som säger sig sitta på sanningen får mig att känna att jag knappast tror dem! För det finns något ödmjukt i att buga sig inför att det som är ansett som sanning, bara är en sanning sedd ur en viss referensram. Därför bör man kanske använda ord som "fakta" med viss försiktighet, eller åtminstone inse att ord som just "fakta" och "sanning" aldrig är hundraprocentiga. Den absoluta sanningen finns säkert där ute någonstans, men det som just du säger är sanning behöver med andra ord inte vara det. För mig. Eller för nästa person du möter. För mitt referenssystem vilar kanske på andra erfarenheter än dina och utifrån den vetskapen blir det en smula svårt att avgöra vem som har rätt. Och än viktigare, behöver vi ens veta det?

Sen finns det vissa områden som är mätbara och där det faktiskt går att tala om en "sanning" på ett mer kliniskt sätt. I alla fall utifrån en gemensam världsbild. Men vem vet, kanske ett plus ett inte alltid behöver vara två...

När Arla predikar om att mjölk är bra, är ett lysande exempel på sanning med modifikation. Samma sak med alla politiska artiklar skrivna av personer som själva står bakom den politik de predikar. Ja, du förstår säkert. Arla har massor att vinna på sina "sanningar" om mjölkens fördelar till oss konsumenter. Men helhetsperspektivet saknas i båda exemplen ovan och därför blir det svårt att i dessa fall säga sig representera sanningen. Myntet har två sidor. Att säga sig ha sanningen kan också på ett inre plan motiveras av känslan av makt över andra människor. Och vissa människor får som bekant stor tillfredsställelse av den känslan!

Hur som helst så tror jag heller inte att det är särskilt sunt att gå runt och tro att man äger sanningen, eller ens att man innehar aktieandelar i den. Jag tror att sanningen är mer eller mindre subjektiv och att inbilla sig att man bär på dess hemlighet framstår för mig snarare som ett uttryck för grandiositet än något annat.

Note: Självklart ska vi kunna referera till det som anses vara fakta i dagligt tal, annars skulle vi ju vara tvungna att ha en högst filosofisk inställning till allt. Existerar jag ens? På riktigt? :)