Jag funderar på sanningen och de personer som säger sig ha den. De är många och finns överallt, inte minst i media och sociala medier, men även bland rådgivare av olika slag. Dessa som säger sig sitta på sanningen får mig att känna att jag knappast tror dem! För det finns något ödmjukt i att buga sig inför att det som är ansett som sanning, bara är en sanning sedd ur en viss referensram. Därför bör man kanske använda ord som "fakta" med viss försiktighet, eller åtminstone inse att ord som just "fakta" och "sanning" aldrig är hundraprocentiga. Den absoluta sanningen finns säkert där ute någonstans, men det som just du säger är sanning behöver med andra ord inte vara det. För mig. Eller för nästa person du möter. För mitt referenssystem vilar kanske på andra erfarenheter än dina och utifrån den vetskapen blir det en smula svårt att avgöra vem som har rätt. Och än viktigare, behöver vi ens veta det?
Sen finns det vissa områden som är mätbara och där det faktiskt går att tala om en "sanning" på ett mer kliniskt sätt. I alla fall utifrån en gemensam världsbild. Men vem vet, kanske ett plus ett inte alltid behöver vara två...
När Arla predikar om att mjölk är bra, är ett lysande exempel på sanning med modifikation. Samma sak med alla politiska artiklar skrivna av personer som själva står bakom den politik de predikar. Ja, du förstår säkert. Arla har massor att vinna på sina "sanningar" om mjölkens fördelar till oss konsumenter. Men helhetsperspektivet saknas i båda exemplen ovan och därför blir det svårt att i dessa fall säga sig representera sanningen. Myntet har två sidor. Att säga sig ha sanningen kan också på ett inre plan motiveras av känslan av makt över andra människor. Och vissa människor får som bekant stor tillfredsställelse av den känslan!
Hur som helst så tror jag heller inte att det är särskilt sunt att gå runt och tro att man äger sanningen, eller ens att man innehar aktieandelar i den. Jag tror att sanningen är mer eller mindre subjektiv och att inbilla sig att man bär på dess hemlighet framstår för mig snarare som ett uttryck för grandiositet än något annat.
Note: Självklart ska vi kunna referera till det som anses vara fakta i dagligt tal, annars skulle vi ju vara tvungna att ha en högst filosofisk inställning till allt. Existerar jag ens? På riktigt? :)
