"Mild sorgsenhet".
När tranorna lämnar oss för bättre levnadsvillkor längre söderut. Hur den sången låter, som en vacker påminnelse om mörkare tider. Eller kvarglömda leksaker på en strand i september. Nu finns det nästan inga klätterställningar i järn kvar i lekparkerna, men sådana som rostat. Och så min barndoms skolavslutningar. Jag har skrivit om det förr, men det är den perfekta situationen.
När tranorna lämnar oss för bättre levnadsvillkor längre söderut. Hur den sången låter, som en vacker påminnelse om mörkare tider. Eller kvarglömda leksaker på en strand i september. Nu finns det nästan inga klätterställningar i järn kvar i lekparkerna, men sådana som rostat. Och så min barndoms skolavslutningar. Jag har skrivit om det förr, men det är den perfekta situationen.
Att sjunga den blomstertid nu kommer och inte veta hur alla verser går, att mima sig igenom raderna av obegriplighet, att vi den nåd besinna som räcker året om. Sen att tacka fröken för det gångna läsåret och överlämna en trött liten bukett med handplockade blommor, trots känslan av underlägsenhet som präglat dig under lektionerna för att du var den enda i klassen som fortfarande tragglade med a-boken i matte vid terminens slut när din bästa kompis snart var klar med d-boken. (Om denna känsla skulle komma att bekräftas med betyg. Förödande!)
Och efter sångens slut och frökens tacktal till sina elever, portarna som slogs upp till en värld fylld av blommande syrenbuskar, milda brisar och ouppnåeliga förväntningar. Och hur föräldrar med olika intressen skulle samspråka runt sådant som ändå, trots allt, förenade dem. Att nu är det sommarlov och värmen kommer minsann i juli.
Jag minns förväntningarna. Som kläder i en torkvinda hängde alla obligatoriska löften ovanför mitt lilla huvud. Jag minns försommarvinden, hur kall den egentligen var och hur den fick huden på mina smalben att knottra sig, men också hur det måste ignoreras till förmån för en klänning med tre rader volanger och puffärmar. Så var det på den tiden. Jag minns mina fötter i nya vita tygskor med tunn gummisula gåendes på grusvägen till skolan på examensmorgonen och hur det knastret lät annorlunda tidigt på morgonen jämfört med på kvällen. Jag antar att det är sinnenas vilja till intryck tidigt på dagen.
Och efter sångens slut och frökens tacktal till sina elever, portarna som slogs upp till en värld fylld av blommande syrenbuskar, milda brisar och ouppnåeliga förväntningar. Och hur föräldrar med olika intressen skulle samspråka runt sådant som ändå, trots allt, förenade dem. Att nu är det sommarlov och värmen kommer minsann i juli.
Jag minns förväntningarna. Som kläder i en torkvinda hängde alla obligatoriska löften ovanför mitt lilla huvud. Jag minns försommarvinden, hur kall den egentligen var och hur den fick huden på mina smalben att knottra sig, men också hur det måste ignoreras till förmån för en klänning med tre rader volanger och puffärmar. Så var det på den tiden. Jag minns mina fötter i nya vita tygskor med tunn gummisula gåendes på grusvägen till skolan på examensmorgonen och hur det knastret lät annorlunda tidigt på morgonen jämfört med på kvällen. Jag antar att det är sinnenas vilja till intryck tidigt på dagen.
För mig var det ett skådespel. Det var det kanske för alla? Jag visste att det som är på riktigt skulle komma senare. Att det var en lättnad när alla hade gått hem till sig och druckit saft och bullar med sina kusiner och hur vi kunde träffas efteråt när allt har lagt sig. Då kom friheten som en villkorslös omfamning. Du får göra vad du vill nu.
Mild sorgsenhet? Hur är det ens möjligt på examen? Bland spirande styvmorsvioler och välstrukna textilier. Men det är ett hoppingivande mörker och en förvissning om att allt är förgängligt. Ingen sol utan skugga och utan skugga ingenstans att dra sig undan. Den inre förmågan att se bortom tillvarons kulisser. Utan vemod saknas den dimension som gör världen verklig och dess beskaffenhet skulle förvandlas till en Disneyfilm med en starkt censurerad dialog, eller bli likt den vision som Jehovas Vittnen vill locka med i deras tidning "Vakttornet". Jag betackar mig.
