En vandrande plånbok?

Feministiskt initiativ skriver bland annat på sin hemsida på frågan om det finns några skäl för män att rösta på dem, att; "Om du inte känner dig bekväm med att tvingas in i en stereotyp mansroll som förhärligar våld och ser män som tvåbenta bankomater med försörjaransvar". Då ska man rösta på dem. 

Detta är inget politiskt inlägg om F!, men ändå i det stora hela så blir mina tankar även denna gång i allra högsta grad politiska. Det jag fastnade vid var uttrycket "tvåbent bankomat". Bilden av mannen, bilden av människan. Så sorgligt. Jag vet att du förmodligen inte ser din närmaste man som en sådan; som en vandrande plånbok. Såklart inte. Men jag vet att samhället, eller den del som kallas för marknaden livnär sig på denna bild av människan och således också förmedlar detta till oss. Reklam. Kapitalismens poesi utan poesi. Det är en "naturlig" utveckling och jag skulle också vilja nå ut till potentiella köpare om jag hade grejer att sälja. Inte särskilt konstigt med det. Men när marknaden formger hela din själ och blir din Gud, då hotas något i människan som handlar om att villkorslöst få finnas till och bli älskad för den man är. 

Marknadens sätt att med mer eller mindre förförisk röst, viska i ditt öra; köp mig så blir du till. Köp mig så blir du! Rösten når mig när jag tittar på tv. Som tur är går den ännu att undvika i detta forum, den når mig när mina barn vill se på någon slags katt vid namn Findus på You Tube och först måste leva sig igenom ett litet budskap om att köpa för att förändra något. Jag vet, vi tittar såklart inte aktivt på reklamen men jag ser dess symboliska betydelse och hur den likt en mus har förmågan att slinka igenom den allra minsta av glipor. Den allra smalaste av öppning till omvärlden blir också ett tillfälle att spegla mig som konsument. På min mail, i högerkanten radar de upp sig, annonserna noga utvalda och anpassade efter vad jag tidigare sökt efter på nätet. De kommunicerar på insidan, håller möten. Likaså på Facebook. På brevlådan har vi förmedlat att vi inte är intresserade. Men jag behöver inte gå så långt som till den för att ha hunnit bli identifierad som konsument innan jag har hunnit äta frukost. Och så alla livsstilsmagasin som vill få oss att tro att blå inredningsdetaljer i köket kommer att göra oss...Lugnare? Jag blir till en stålborstad vattenkanna värd 499 kr om jag läser sådana magasin. Konsumenten i mig identifierar sig med prylarna och blandar ihop dem med jaget, med hemma hos reportagen föreställande storleende mammor med rosiga ungar i småtovigt hår, stylat småtovigt hår vill säga, som har picknick i trädgården. De ser så fria ut. De ser så lyckliga ut. Och vackra. Kanske tänker jag också att om jag bara hade en sådan picknickfilt att fika på så skulle jag också blir lite bättre? Att jag liksom i den skulle finna mig själv och förmodligen, om jag bara anammade klädstilen i reportaget på nästa sida, också skulle få mitt drömjobb, för att inte tala om drömliv. För budskapet är tydligt, det finns ett drömliv. Om jag dessutom börjar äta enligt någon vetenskapligt beprövad metod, eller obeprövad för den delen, så kommer jag bli riktigt hel som människa. Och vacker.

För visst är det väl ändå så att hela idén grundar sig på att vi saknar något och allt för ofta får de oss att tro att vi gör det. Att vi inte har det inom oss. Det är en fascinerande bortväg från lyckan tror jag. En kostsam och tidskrävande eftersom du aldrig kommer fram. 

Mellanösterns sol

Det börjar bli torrt ute. Torrt i marken och torrt i förbisedda krukor på fönsterbrädorna. Idag blåste vinden så de där små frökapslarna från lövträden lossnade och lade sig i kolonier på gatorna här i Hudiksvall. Krackelerad jord och utströdda frökapslar får mig alltid att tro att jag lever på ett ställe där man tar värmen för given. Där man vågar vara inne fast att det är sol eftersom solen kommer skina imorgon igen. Man kommer väckas av den och inte nämnvärt reagera, annat än att allt är som vanligt. Och så har man säkert också något slags träd på gården som ger behaglig skugga när värmen är som tätast. Där står ett bord och några stolar placerade. Frukostar på oregelbundna tider och släpiga steg till något ärende.

Hela jag är en enda dagdröm ibland och dagar som den idag lever jag drömskt i verkligheten och på något sätt också alltid med en historia närvarande i mina tankar. Jag har nästan svårt att själv förstå min känsla av släktskap med torr mark och varma vindar. Trodde jag på tidigare liv vore svaret enkelt. Mellanöstern, marknader, dofter, nätter och en annan slags matlagning. Jag blev säkert en gammal gumma där under trädet och som äldst blev jag sensommaren 1978, stunden innan jag slutade andas och gick in i nästa stund, i nästa liv, som till ganska stor del skulle komma att utspela sig i en liten kuststad i landet Sverige. Eller kanske att det dröjer en stund innan man återföds? Att man svävar runt i något slags mellandimension, i ett starkt ljus, icke synligt för de kroppsliga. Och sen när tid är, hittas en lämplig kropp på väg ut i livet som man får äran att besätta med sin själ. Jag vet inte. Men det vore praktiskt och skulle lättare förklara min nästan besatthet vid denna typ av väder och annat som också rymmer under himlen i de länder jag aldrig ens besökt. Inte vad jag kan minnas i alla fall. Men jag ska.

Kommer Facebook göra mig blind?

Mina tankar och reflektioner och kopplingen till mitt känsloliv, till hjärtat, måste sannerligen ha luttrats de senaste åren. Eller så är den en från början redan inlärd försvarsmekanism som syftar till att avvärja alla reaktioner som skulle kunna uppstå? Förmodligen. Reaktioner som skulle göra mig till ett känslomässigt vrak, oförmögen att göra någonting annat än att lida med andra. Lika bra att gå i kloster då.

Jag konsumerar en ansenlig mängd information varje dag, en stor portion tragiska situationer och livsöden. Ofta läser jag bara rubrikerna, men ändå. På Facebook får jag läsa om diverse politiska övergrepp, förtryck och orättvisor. Varje dag. Om barn på barnhem och om människor som inte överlevde. Som idag till exempel, om en kvinnlig journalist som bara blev 33 år gammal och lämnade efter sig man och tre barn. Om hur hon kämpat förgäves mot en cancer som var starkare än henne, och om hur hennes treårige son krampaktigt brukade hålla om hennes ben av rädsla att förlora sin mamma. Det var en läsning som krävde en koppling mellan hjärna och hjärta. Det var någonting jag kostade på mig, att gråta en smula för hennes familj. Men inte alltid gör jag det. Ofta scrollar jag  mig igenom flödet av tragedier, kaninögd, som Thåström sa i någon låt om förlorad kärlek. Som om jag betraktade Europavädret, det vill säga med inte särskilt stor inlevelse. Kanske till och med att Spaniens evinnerliga solsken engagerar mig mer ibland? Jag vet inte. Men hur som helst kan jag inte låta bli att fundera över om mängden information som vi så kallade moderna människor hinner insupa innan lunch verkligen är en sund mängd? Och om vi nu inte är anpassade för den mängden, vad händer när vi sorterar bort sådant som egentligen borde tala till våra hjärtan? Blir vi halvblinda också utanför Facebook? I den verkligen världen, när vi möter våra medmänniskor? Jag hoppas inte det. Men det kommer säkert någon avhandling om detta inom snar framtid och med högsta sannolikhet kommer jag hitta till den via Facebook. 

Jag måste bara få prata om vädret

Jag måste bara få berätta att vi har sol idag och att den värmer. Den värmer minsann den frostigaste själ till en kroppstempererad melodi och får orden att våga lite mer. Lite mer leende är ögonen när de möts, nu till skillnad från då, då blicken fäste vid uppluckrad is på grå asfalt. Att det är någonting nästan magiskt som händer när solen vill spegla något annat än det som handlar om effektivitet. Att man får "bara vara" som det visst heter när man inte ägnar sig åt någonting särskilt, när man inte ägnar sig åt någonting som 1: Handlar om att prestera eller 2: Någonting som på annat sätt adderar poäng till det personliga life style cv:et. För visst verkar det som om mycket idag handlar om just det? Om att prestera och saluföra sin livsstil. Vilket slags liv man har valt och att det som ingår, i form av ekologiska val och rätt slags tapeter, vad man äter, hur man äter, med vilka man äter, om man äter(?) till hur barnen är klädda och rätt slags politik, att allt det handlar om huruvida vi räknas eller inte. Som om det fanns en barometer som tog tempen på varje enskilt val vi gör i livet för att på så sätt hjälpa oss att avgöra om valet i sig har gjort sig förtjänt av ett stort antal tummar som pekar uppåt eller inte? Tummar som ibland även de har lärt sig att samspela med det medialt gångbara brusets melodi. Ja, det gäller även mig. Inte minst är det jag som ibland ängsligt väger mina val i sköra vågskålar i tron att jag kommer avgöras om jag väljer fel. Men jag försöker att undgå det mest kreddigt sjuka och istället våga välja det som är jag. Men det kräver fler dagar som denna, fler dagar av sol och kisande ögon som är livet istället för life style. Tack för mig. 

Ps. Jag tycker det är jättebra med ekologiskt. 

Examen

Kommer du ihåg känslan av skolavslutning när du var liten? När den närmade sig. Hur du brukade känna? Min mamma brukade förbereda min klänning kvällen innan. Så att den hängde synligt på utsidan av garderobsdörren redo att tas på. Ett år bar jag en klänning med volanger i tre rader och ett rosa sidenband i midjan. Till det hade jag spetsstrumpor och vita tygskor. Jag kände mig ofantligt vacker. Och känslan, på examensmorgonen, av nervositet blandat med uppspelthet och vemod. Ibland drog molnen förbi och var mörka och tunga. Ibland skulle man kanske spela "alla fåglar kommit' ren" solo på sin tvärflöjt eller klarinett eller som jag på blockflöjt tillsammans med två andra i klassen. Och jag spelade fel, mest hela tiden. Men Gud förlät och de gjorde mina medmusikanter med. 

Det är en sådan dag då man förlåter. En ödesdiger dag, ett helt år av minnen, okoncentrerade och ofta också minnen av okoncentration, förvaltade nära hjärtat på examensdagen. Ta på sig klänningen efter frukosten för att inte fläcka ner det perfekt strukna tyget med öar av o'boy. Och så håruppsättningen som aldrig blev perfekt. Killarna i klassen förvandlades på ett nästan magiskt sätt till välartade och vattenkammade små herrar. Vissa hade slips och vit kostymjacka med axelvaddar. Så var det på den tiden. Också de allra busigaste förvandlades på ett sätt så att inte ens jag behövde vara rädd för deras utspel. Det fanns inga utspel den dagen. Nästan allt var som man ville ha det och fröken fick tacksamt eller med påtvingad tacksamhet ta emot ett stort antal handplockade små buketter av midsommarblomster, hundkex och smörblommor av sina elever som ville tacka för det gångna läsåret. Eller var det ett sista, se mig fröken, innan sommarlovet tog vid? Vissa gav bort syrener, de som hade sådana buskar därhemma vill säga. Det hade inte jag. Och så fanns det år då sommaren var så sen att en bukett vitsippor fick ära frökens insats som fröken. Det var alltid så spänt att ge och bli sedd och få ett varmt leende och ett tack.

Det är någonting att skriva en roman om, hur en fröken förvaltar de blommor hon fått av sina elever efter avslutad examen. Förvaltar hon de ens? Kanske kastar hon de i första lämpliga dike på vägen hem och låter de bli ett med naturen igen? Eller placerar hon dem i små plastglas hemma på köksbordet, eftersom ingen har så många vaser att det räcker till 22 buketter? Kanske väljer hon istället att placera alla tillsammans i en och samma, någonting-som-likar-en-vas, och ställer ut dem på balkongen och låter de stå där hela sommaren kärt betraktade av henne själv om kvällarna?
Det är nog lite olika.

Det är sällan logiskt

Inte heller detta inlägg. Sanna mina ord när jag säger att jag är de långa meningarnas främste förespråkare. Men om jag kunde förklara och påvisa logikens trofasta spel i denna fråga så skulle ju den som inte håller med mig kanske falla? Då skulle jag kunna säga; se här att jag har rätt och du har fel och tillsammans så blir jag en vinnare. Men jag skulle också, i samma sekund, genom mitt sätt att antyda din bristfällighet, totalt förlora och vad är då logiken värd? Nästan ingenting, annat än att den gör sig brukbar i diverse uppställningar och tabeller som förutom logik kan hänvisa till statistik och då mina vänner, är en människas känslor kopplade till erfarenhet mindre värd. Menar vissa. Men det är sällan logiskt. För när jag hittar ett mönster som ter sig någorlunda likriktad så brukar det, innan jag ens har hunnit formulera ordet s-l-u-t-s-a-t-s, bryta sin bana och liksom koppla ur sig själv och återigen måste jag vara öppen för att allt inte alltid är som det borde vara enligt logikens ramar. Jag säger det är ologiskt att vara människa för att logik är inte tillräkneligt inom detta ämne och det är som om jag har svaret på en fråga jag ännu inte formulerat. 

Förlåt mig, jag svamlar, men enklare uttryckt menar jag att min åsikt i detta sammelsurium av åsikter, i denna gryta av ihopkokade åsikter som blandar sig med varandra och ibland kallas liberala och som serveras gratis och nästan ibland också att man är villig att betala med någonting annat, någonting som stavas värdighet, för att få en enstaka människa att äta det man inte sällan med rädsla kokat ihop, min åsikt är den att du är född med ditt värde och behåller det genom hela livet oavsett vad.

Hej igen!

Egentligen skulle jag kunna fatta mig mycket kort. Om allt. För jag tror att alltings allt har samma kärna och utgår från samma princip. Jag vill "bevisa" det för mig, i det sätt jag väljer att leva på, att det ska visa sig då, varje dag, i utspillt kaffepulver och i politiska debatter på tv. Det står förresten redan skrivet någonstans. Inga fler vishetsböcker behövs, inga quotes om klokhet och kärlek v.s idioti. För nog vet vi redan innerst inne vad som är gångbart i att vara människa. Det handlar sällan om pengar och stora studsmattor på välklippta gräsmattor i belånade hus i trygga bostadsområden med låg kriminalitet, men oftare om de små tornadoliknande virvelstormar som fallna löv kan bilda längs vägen där du går. Och att du lägger märke till dem.

Ja, det går att gå från att veta väldigt mycket, till att tro sig veta mindre och inte sällan handlar det om personliga erfarenheter på insidan av jaget. Som om att min hjärna har blivit knäpp? Som om att miljarder människor världen runt verkligen är knäppa? Som om jag inte har ifrågasatt mest av alla? Letat argument, vänt på stenar, stirrat mig blind och tänkt, hur länge kan jag vara här utan att blinka? Tillslut gick det inte längre. Jag blinkade och plötsligt såg jag. I själva blinkningen, när allt blir svart i en upphackad sekund. Då.

Hej då och välkommen.