Examen

Kommer du ihåg känslan av skolavslutning när du var liten? När den närmade sig. Hur du brukade känna? Min mamma brukade förbereda min klänning kvällen innan. Så att den hängde synligt på utsidan av garderobsdörren redo att tas på. Ett år bar jag en klänning med volanger i tre rader och ett rosa sidenband i midjan. Till det hade jag spetsstrumpor och vita tygskor. Jag kände mig ofantligt vacker. Och känslan, på examensmorgonen, av nervositet blandat med uppspelthet och vemod. Ibland drog molnen förbi och var mörka och tunga. Ibland skulle man kanske spela "alla fåglar kommit' ren" solo på sin tvärflöjt eller klarinett eller som jag på blockflöjt tillsammans med två andra i klassen. Och jag spelade fel, mest hela tiden. Men Gud förlät och de gjorde mina medmusikanter med. 

Det är en sådan dag då man förlåter. En ödesdiger dag, ett helt år av minnen, okoncentrerade och ofta också minnen av okoncentration, förvaltade nära hjärtat på examensdagen. Ta på sig klänningen efter frukosten för att inte fläcka ner det perfekt strukna tyget med öar av o'boy. Och så håruppsättningen som aldrig blev perfekt. Killarna i klassen förvandlades på ett nästan magiskt sätt till välartade och vattenkammade små herrar. Vissa hade slips och vit kostymjacka med axelvaddar. Så var det på den tiden. Också de allra busigaste förvandlades på ett sätt så att inte ens jag behövde vara rädd för deras utspel. Det fanns inga utspel den dagen. Nästan allt var som man ville ha det och fröken fick tacksamt eller med påtvingad tacksamhet ta emot ett stort antal handplockade små buketter av midsommarblomster, hundkex och smörblommor av sina elever som ville tacka för det gångna läsåret. Eller var det ett sista, se mig fröken, innan sommarlovet tog vid? Vissa gav bort syrener, de som hade sådana buskar därhemma vill säga. Det hade inte jag. Och så fanns det år då sommaren var så sen att en bukett vitsippor fick ära frökens insats som fröken. Det var alltid så spänt att ge och bli sedd och få ett varmt leende och ett tack.

Det är någonting att skriva en roman om, hur en fröken förvaltar de blommor hon fått av sina elever efter avslutad examen. Förvaltar hon de ens? Kanske kastar hon de i första lämpliga dike på vägen hem och låter de bli ett med naturen igen? Eller placerar hon dem i små plastglas hemma på köksbordet, eftersom ingen har så många vaser att det räcker till 22 buketter? Kanske väljer hon istället att placera alla tillsammans i en och samma, någonting-som-likar-en-vas, och ställer ut dem på balkongen och låter de stå där hela sommaren kärt betraktade av henne själv om kvällarna?
Det är nog lite olika.