Hjärtats ocensurerade röst

Jag har börjat fotografera igen. Och jag gör det på riktigt, för tiden finns på ett annat sätt nu när mina tjejer inte är länge är bebisar och jag inte spenderar de nattliga timmarna med att amma dem. Det är en fantastisk sysselsättning att umgås med en kamera, en besatthet nästan som drog. Jag glömmer klockan helt och fullständigt och blir lika uppriktigt förvånad varje gång jag märker att den redan har hunnit blivit 03.30 när jag sitter och redigerar mina bilder. 

Här om kvällen var jag på "pappas kyrkogård" för att vattna blommorna på graven. Det behövdes, de hade nästan torkat ut. Hur som helst, jag skulle bara ge de lite vatten och sen åka och handla var det tänkt. Men eftersom jag hade råkat ta med mig kameran blev det ett kyrkogårdsbesök på nästan tre timmar. Så kan det gå. När jag var kom hem sov hela familjen djupt i sina sängar och jag var alldeles vimmelkantig av eufori. Den bästa drogen, att vara kreativ. Jag tror det är en måste för att så lättsamt som möjligt kryssa sig fram i vardagsoceanerna. Ett måste för mig att få uttrycka hjärtats ocensurerade röst. Det är en röst jag inte har någon kontroll över, men som finns där och tar över när jag släpper fram den. Ibland tycker jag att den är väl burlesk, nästan på gränsen till osmaklig.

Bilden länkar till min hemsida. 

Jag har fått min syn åter

Tillslut kom jag på vad jag verkligen vill skriva om. Kroppar. Jag vill skriva om kroppar och hur de gör mig glad. Jag har nämligen blivit avmediafierad, och fått tillbaka mina ögon. Det är så skönt! Idag kan jag vara på stranden och beskåda den skönhet som varje kropp besitter. Ni vet, tjock, smal, muskulös, dallrig och allt det där. Jag ser. Jag är inte längre förblindad. Jag kan se med egna ögon och det jag ser är någonting alldeles unikt. Människor till dags är vackra. 

Jag får inte till det

Jag har inget att skriva om. Det är tråkigt. Inget som engagerar mig tillräckligt mycket just nu. Jag har försökt. Först ville jag berätta att jag har blivit åsiktstrött. För att åsikter idag är så mycket mer än bara just en åsikt. Att hela du hänger och dinglar i ekot av din åsikt idag i vårt trendkänsliga etikettsamhälle. Och att det personliga har blivit politiskt till den grad att valet av pålägg på din frukostmacka är avgörande, typ.

Men det blev inget bra. Istället för att framföra något konstruktiv så lyckades jag med konststycket att framställa mig själv som någon slags wanna be 50-talist. Blä. Jag menar, jag har ju inget emot språklig utveckling, heller inte när dess syfte är politiskt, men när jag stöter på människor som i princip fryser ut mig ur debatten på grund av att jag säger hon istället för hen eller vad tusan det nu kan vara, så blir jag irriterad. Och en smula provocerad.  

Sen tänkte jag skriva om vädret på allas våra läppar. Att jag idag kände det som om jag sprungit en hel mara (skulle aldrig ske, annat än i denna typ av jämförelse) bara av att städa lite grann och att jag söker mig till skuggan och blir lugn av vetskapen att väderprognoserna envist fortsätter att varna för brand i skog och mark. Det är dock inte risken för brand som lugnar mig, men torr mark gör och alla de känslor jag associerar med det. Men så kom jag på, jag har ju skrivit om det tidigare. Om hur jag tror mig ha levt ett tidigare liv i Mellanöstern. 

Jag får inte till det. Det tycks ha blivit ett hack i skivan. Är det värmen? Eller är det helt sonika att jag är trött på mina egna åsikter också? 

Att hålla sig till rätt definition

Ibland händer det att människor har åsikter om någonting som går helt emot dina. Trots att ni kanske från början stod bakom samma idé. Men deras tolkning och praktiserande av denna idé strider så pass mycket mot dina principer att du avsäger allt som har med ämnet att göra och istället blir lite anti, för att inte tala om provocerad av hela företeelsen. Feminismen idag verkar vara ett sådant exempel.

Om jag skulle låta vissa typer av så kallade feministiska idéer få diktera hela frågan, skulle jag ju också överge min tro på att feminism behövs och att vi med den har utvecklat mycket positivt i vårat samhälle.

Därför tror att det är en bra idé att hålla sig till själva definitionen av vad någonting egentligen är och ta ställning utifrån det. Annars blir man lite ägd. Och på samma gång förlorad.

Förvisso förstår jag att tolkningar kan göras utifrån "den rätta definitionen", speciellt när det gäller "social likställighet". Jag läser dock inte in att målet bör vara att sudda ut könen för att komma dit, som det vet jag att vissa gör. Och jag tänker hur som helst inte låta andras tolkningar diktera villkoren för vad vad feminism är eller inte är.

Enligt svenska akademins ordlista: 

FEMINISM -is⁴m, r.; best. -en.

[jfr d. feminisme; av fr. féminisme, till lat. femina (se FEMININ, adj.)]

[FEMINISM 1]

1) åskådning som hävdar o. rörelse som arbetar för kvinnans fulla (ekonomiska, sociala o. politiska) likställighet med mannen, kvinnoemancipation(en), kvinnorörelse(n). SD 1896, nr 157, s. 5. Den svenska feminismen daterar sig från Fredrika Bremers verksamhet. KLEEN Kvinn. 210(191O).

Sanningen

En klok man sa en gång att man ska akta sig för människor som säger sig ha sanningen och att det är stor skillnad på att yttra sig i termer av "the thruth", "my truth" och "a truth". 

Jag tror att de olika förhållningssätten och det dem lämnar efter sig är avgörande i mötet med en annan människa eftersom de till stor del handlar om ödmjukhet eller bristen på detsamma, men också om intresse eller ointresse för andra människors världsbild. Slut. 

Ironin med instagram

Det finns så mycket som är vackert. Så många magiska ögonblick som får hjärtat att sjunga. Det kan handla om de mest enkla saker. Hur ett av mina barn mödosamt sträcker sig efter en bok i hyllan, om hur vinden får gardinerna att fladdra eller om kafferingar på bordet. Ja, ni fattar. Sådana situationer som tycks ha en gloria runt sig. Det är inte svårt att vara poetisk när livet ler sitt milda leende. Men egentligen handlar det nog om min närvaro och tillfälliga förmåga att förstå det som sker på en annan nivå, snarare än det faktiska sceneriet. Som om själen plötsligt fått ögon.

Ibland vill jag föreviga sådana stunder. Då tar jag upp min mobil och börjar med van hand att komponera den upplevelse jag vill rama in. Inte för nära, och inte för långt bort. Ljuset är också viktigt. 

Sen delar jag med mig av bilden på instagram. Kanske skriver jag också en smått banal bildtext, mer eller mindre genomtänkt. Men just som jag lämnar närvaron och börjar fippla med mobilen, så bryts ironiskt nog också den magi som jag så gärna ville fånga. I samma stund som jag tycker mig se något som borde ”instagrammas” överger jag också den upplevelse som jag från början kände mig vara en del av, byter sida och intar regissörens roll. Jag liksom klyver ögonblicket, delar med mig och "tack för liksen”. 

Jag tänker över ironin i det, att jag själv har skapat det avstånd som är så långt ifrån den känsla som jag från början upplevde. Snurrigt det där, men värt att tänka över för en sån som mig.