Jag får inte till det

Jag har inget att skriva om. Det är tråkigt. Inget som engagerar mig tillräckligt mycket just nu. Jag har försökt. Först ville jag berätta att jag har blivit åsiktstrött. För att åsikter idag är så mycket mer än bara just en åsikt. Att hela du hänger och dinglar i ekot av din åsikt idag i vårt trendkänsliga etikettsamhälle. Och att det personliga har blivit politiskt till den grad att valet av pålägg på din frukostmacka är avgörande, typ.

Men det blev inget bra. Istället för att framföra något konstruktiv så lyckades jag med konststycket att framställa mig själv som någon slags wanna be 50-talist. Blä. Jag menar, jag har ju inget emot språklig utveckling, heller inte när dess syfte är politiskt, men när jag stöter på människor som i princip fryser ut mig ur debatten på grund av att jag säger hon istället för hen eller vad tusan det nu kan vara, så blir jag irriterad. Och en smula provocerad.  

Sen tänkte jag skriva om vädret på allas våra läppar. Att jag idag kände det som om jag sprungit en hel mara (skulle aldrig ske, annat än i denna typ av jämförelse) bara av att städa lite grann och att jag söker mig till skuggan och blir lugn av vetskapen att väderprognoserna envist fortsätter att varna för brand i skog och mark. Det är dock inte risken för brand som lugnar mig, men torr mark gör och alla de känslor jag associerar med det. Men så kom jag på, jag har ju skrivit om det tidigare. Om hur jag tror mig ha levt ett tidigare liv i Mellanöstern. 

Jag får inte till det. Det tycks ha blivit ett hack i skivan. Är det värmen? Eller är det helt sonika att jag är trött på mina egna åsikter också? 

Mellanösterns sol

Det börjar bli torrt ute. Torrt i marken och torrt i förbisedda krukor på fönsterbrädorna. Idag blåste vinden så de där små frökapslarna från lövträden lossnade och lade sig i kolonier på gatorna här i Hudiksvall. Krackelerad jord och utströdda frökapslar får mig alltid att tro att jag lever på ett ställe där man tar värmen för given. Där man vågar vara inne fast att det är sol eftersom solen kommer skina imorgon igen. Man kommer väckas av den och inte nämnvärt reagera, annat än att allt är som vanligt. Och så har man säkert också något slags träd på gården som ger behaglig skugga när värmen är som tätast. Där står ett bord och några stolar placerade. Frukostar på oregelbundna tider och släpiga steg till något ärende.

Hela jag är en enda dagdröm ibland och dagar som den idag lever jag drömskt i verkligheten och på något sätt också alltid med en historia närvarande i mina tankar. Jag har nästan svårt att själv förstå min känsla av släktskap med torr mark och varma vindar. Trodde jag på tidigare liv vore svaret enkelt. Mellanöstern, marknader, dofter, nätter och en annan slags matlagning. Jag blev säkert en gammal gumma där under trädet och som äldst blev jag sensommaren 1978, stunden innan jag slutade andas och gick in i nästa stund, i nästa liv, som till ganska stor del skulle komma att utspela sig i en liten kuststad i landet Sverige. Eller kanske att det dröjer en stund innan man återföds? Att man svävar runt i något slags mellandimension, i ett starkt ljus, icke synligt för de kroppsliga. Och sen när tid är, hittas en lämplig kropp på väg ut i livet som man får äran att besätta med sin själ. Jag vet inte. Men det vore praktiskt och skulle lättare förklara min nästan besatthet vid denna typ av väder och annat som också rymmer under himlen i de länder jag aldrig ens besökt. Inte vad jag kan minnas i alla fall. Men jag ska.