Jag har fått min syn åter

Tillslut kom jag på vad jag verkligen vill skriva om. Kroppar. Jag vill skriva om kroppar och hur de gör mig glad. Jag har nämligen blivit avmediafierad, och fått tillbaka mina ögon. Det är så skönt! Idag kan jag vara på stranden och beskåda den skönhet som varje kropp besitter. Ni vet, tjock, smal, muskulös, dallrig och allt det där. Jag ser. Jag är inte längre förblindad. Jag kan se med egna ögon och det jag ser är någonting alldeles unikt. Människor till dags är vackra. 

Sanningen

En klok man sa en gång att man ska akta sig för människor som säger sig ha sanningen och att det är stor skillnad på att yttra sig i termer av "the thruth", "my truth" och "a truth". 

Jag tror att de olika förhållningssätten och det dem lämnar efter sig är avgörande i mötet med en annan människa eftersom de till stor del handlar om ödmjukhet eller bristen på detsamma, men också om intresse eller ointresse för andra människors världsbild. Slut. 

Mellanösterns sol

Det börjar bli torrt ute. Torrt i marken och torrt i förbisedda krukor på fönsterbrädorna. Idag blåste vinden så de där små frökapslarna från lövträden lossnade och lade sig i kolonier på gatorna här i Hudiksvall. Krackelerad jord och utströdda frökapslar får mig alltid att tro att jag lever på ett ställe där man tar värmen för given. Där man vågar vara inne fast att det är sol eftersom solen kommer skina imorgon igen. Man kommer väckas av den och inte nämnvärt reagera, annat än att allt är som vanligt. Och så har man säkert också något slags träd på gården som ger behaglig skugga när värmen är som tätast. Där står ett bord och några stolar placerade. Frukostar på oregelbundna tider och släpiga steg till något ärende.

Hela jag är en enda dagdröm ibland och dagar som den idag lever jag drömskt i verkligheten och på något sätt också alltid med en historia närvarande i mina tankar. Jag har nästan svårt att själv förstå min känsla av släktskap med torr mark och varma vindar. Trodde jag på tidigare liv vore svaret enkelt. Mellanöstern, marknader, dofter, nätter och en annan slags matlagning. Jag blev säkert en gammal gumma där under trädet och som äldst blev jag sensommaren 1978, stunden innan jag slutade andas och gick in i nästa stund, i nästa liv, som till ganska stor del skulle komma att utspela sig i en liten kuststad i landet Sverige. Eller kanske att det dröjer en stund innan man återföds? Att man svävar runt i något slags mellandimension, i ett starkt ljus, icke synligt för de kroppsliga. Och sen när tid är, hittas en lämplig kropp på väg ut i livet som man får äran att besätta med sin själ. Jag vet inte. Men det vore praktiskt och skulle lättare förklara min nästan besatthet vid denna typ av väder och annat som också rymmer under himlen i de länder jag aldrig ens besökt. Inte vad jag kan minnas i alla fall. Men jag ska.

Kommer Facebook göra mig blind?

Mina tankar och reflektioner och kopplingen till mitt känsloliv, till hjärtat, måste sannerligen ha luttrats de senaste åren. Eller så är den en från början redan inlärd försvarsmekanism som syftar till att avvärja alla reaktioner som skulle kunna uppstå? Förmodligen. Reaktioner som skulle göra mig till ett känslomässigt vrak, oförmögen att göra någonting annat än att lida med andra. Lika bra att gå i kloster då.

Jag konsumerar en ansenlig mängd information varje dag, en stor portion tragiska situationer och livsöden. Ofta läser jag bara rubrikerna, men ändå. På Facebook får jag läsa om diverse politiska övergrepp, förtryck och orättvisor. Varje dag. Om barn på barnhem och om människor som inte överlevde. Som idag till exempel, om en kvinnlig journalist som bara blev 33 år gammal och lämnade efter sig man och tre barn. Om hur hon kämpat förgäves mot en cancer som var starkare än henne, och om hur hennes treårige son krampaktigt brukade hålla om hennes ben av rädsla att förlora sin mamma. Det var en läsning som krävde en koppling mellan hjärna och hjärta. Det var någonting jag kostade på mig, att gråta en smula för hennes familj. Men inte alltid gör jag det. Ofta scrollar jag  mig igenom flödet av tragedier, kaninögd, som Thåström sa i någon låt om förlorad kärlek. Som om jag betraktade Europavädret, det vill säga med inte särskilt stor inlevelse. Kanske till och med att Spaniens evinnerliga solsken engagerar mig mer ibland? Jag vet inte. Men hur som helst kan jag inte låta bli att fundera över om mängden information som vi så kallade moderna människor hinner insupa innan lunch verkligen är en sund mängd? Och om vi nu inte är anpassade för den mängden, vad händer när vi sorterar bort sådant som egentligen borde tala till våra hjärtan? Blir vi halvblinda också utanför Facebook? I den verkligen världen, när vi möter våra medmänniskor? Jag hoppas inte det. Men det kommer säkert någon avhandling om detta inom snar framtid och med högsta sannolikhet kommer jag hitta till den via Facebook. 

Jag måste bara få prata om vädret

Jag måste bara få berätta att vi har sol idag och att den värmer. Den värmer minsann den frostigaste själ till en kroppstempererad melodi och får orden att våga lite mer. Lite mer leende är ögonen när de möts, nu till skillnad från då, då blicken fäste vid uppluckrad is på grå asfalt. Att det är någonting nästan magiskt som händer när solen vill spegla något annat än det som handlar om effektivitet. Att man får "bara vara" som det visst heter när man inte ägnar sig åt någonting särskilt, när man inte ägnar sig åt någonting som 1: Handlar om att prestera eller 2: Någonting som på annat sätt adderar poäng till det personliga life style cv:et. För visst verkar det som om mycket idag handlar om just det? Om att prestera och saluföra sin livsstil. Vilket slags liv man har valt och att det som ingår, i form av ekologiska val och rätt slags tapeter, vad man äter, hur man äter, med vilka man äter, om man äter(?) till hur barnen är klädda och rätt slags politik, att allt det handlar om huruvida vi räknas eller inte. Som om det fanns en barometer som tog tempen på varje enskilt val vi gör i livet för att på så sätt hjälpa oss att avgöra om valet i sig har gjort sig förtjänt av ett stort antal tummar som pekar uppåt eller inte? Tummar som ibland även de har lärt sig att samspela med det medialt gångbara brusets melodi. Ja, det gäller även mig. Inte minst är det jag som ibland ängsligt väger mina val i sköra vågskålar i tron att jag kommer avgöras om jag väljer fel. Men jag försöker att undgå det mest kreddigt sjuka och istället våga välja det som är jag. Men det kräver fler dagar som denna, fler dagar av sol och kisande ögon som är livet istället för life style. Tack för mig. 

Ps. Jag tycker det är jättebra med ekologiskt.