Ibland.

Ibland, säkert som många andra så tänker jag att facebook inte är någonting för mig. Att facebook får mig att må dåligt och kastar om energipoolerna i mitt inre på ett sätt som inte kan vara sunt. För att facebook är som en flodvåg av information som äter upp mig. Att facebook är lite som Pandoras ask. Eller som att väcka en sovande vulkan och ut kommer glödhet lava.

Jag äter inte upp informationen som kommer mot mig men tvärtom. Den äter upp mig och kvar finns bara en liten veke som ändå, trots att den nyss har blivit utblåst och uppäten, sitter och irriterar sig över hur vissa människor (inte) tänker.

Jag råkade läsa kommentatorsfältet i en länkad artikel skriven av en kvinna som känner sig rädd för främmande män när hon går ensam ute på kvällarna. Det var alltså inte några av mina facebookvänner som hade kommenterat, men hundratals andra. Jag råkade skrolla bland kommentarerna av hat, rent hat som riktas mot skribenten. Massor av vassa pilar av sorgligt hat.

Hur är det ens fysiskt möjligt att skriva så utan att på något sätt koppla in hjärnan? Logiken? Förnuftet? Eller hjärtat.

Jag orkar inte mer då och står mellan att själv vässa min penna och byta ut bläcket mot syra och ge mig in i kampen av spydigheter OCH mellan att bara radera min profil och begrava den längst in i det mörka cyberspace där det inte blåser.

Men, jag valde någon slags medelväg och slutade läsa helt enkelt. Om den vägen är gyllene vette fan, men den fick mig i alla fall för tillfället att släppa frustrationen över hatet.

För någonstans inom oss, oavsett om vi lite förstrött bara skrollar oss igenom informationsflödet så måste vi ju ta ställning. Bra eller dåligt? Roligt eller tråkigt? Eller kanske till och med riktigt hemskt? Och ibland är någonting bara så vist och klokt. För visst finns det en hel del ljusglimtar också i hatets mörka korridorer.

Men detta ställningstagande, hur går jag runt det? Går det? Min avsikt är inte att bli en passiv samhällsmedborgare som inte engagerar sig i det som händer i världen. Tvärtom! Nej, nej, vi behöver mer kunskap om varandra. Jag vill bra lära mig att använda min energi på ett mer konstruktivt sätt och jag ska fundera ett tag till på hur jag ska gå till väga.

Peace,

Anki

Ironin med instagram

Det finns så mycket som är vackert. Så många magiska ögonblick som får hjärtat att sjunga. Det kan handla om de mest enkla saker. Hur ett av mina barn mödosamt sträcker sig efter en bok i hyllan, om hur vinden får gardinerna att fladdra eller om kafferingar på bordet. Ja, ni fattar. Sådana situationer som tycks ha en gloria runt sig. Det är inte svårt att vara poetisk när livet ler sitt milda leende. Men egentligen handlar det nog om min närvaro och tillfälliga förmåga att förstå det som sker på en annan nivå, snarare än det faktiska sceneriet. Som om själen plötsligt fått ögon.

Ibland vill jag föreviga sådana stunder. Då tar jag upp min mobil och börjar med van hand att komponera den upplevelse jag vill rama in. Inte för nära, och inte för långt bort. Ljuset är också viktigt. 

Sen delar jag med mig av bilden på instagram. Kanske skriver jag också en smått banal bildtext, mer eller mindre genomtänkt. Men just som jag lämnar närvaron och börjar fippla med mobilen, så bryts ironiskt nog också den magi som jag så gärna ville fånga. I samma stund som jag tycker mig se något som borde ”instagrammas” överger jag också den upplevelse som jag från början kände mig vara en del av, byter sida och intar regissörens roll. Jag liksom klyver ögonblicket, delar med mig och "tack för liksen”. 

Jag tänker över ironin i det, att jag själv har skapat det avstånd som är så långt ifrån den känsla som jag från början upplevde. Snurrigt det där, men värt att tänka över för en sån som mig. 

Kommer Facebook göra mig blind?

Mina tankar och reflektioner och kopplingen till mitt känsloliv, till hjärtat, måste sannerligen ha luttrats de senaste åren. Eller så är den en från början redan inlärd försvarsmekanism som syftar till att avvärja alla reaktioner som skulle kunna uppstå? Förmodligen. Reaktioner som skulle göra mig till ett känslomässigt vrak, oförmögen att göra någonting annat än att lida med andra. Lika bra att gå i kloster då.

Jag konsumerar en ansenlig mängd information varje dag, en stor portion tragiska situationer och livsöden. Ofta läser jag bara rubrikerna, men ändå. På Facebook får jag läsa om diverse politiska övergrepp, förtryck och orättvisor. Varje dag. Om barn på barnhem och om människor som inte överlevde. Som idag till exempel, om en kvinnlig journalist som bara blev 33 år gammal och lämnade efter sig man och tre barn. Om hur hon kämpat förgäves mot en cancer som var starkare än henne, och om hur hennes treårige son krampaktigt brukade hålla om hennes ben av rädsla att förlora sin mamma. Det var en läsning som krävde en koppling mellan hjärna och hjärta. Det var någonting jag kostade på mig, att gråta en smula för hennes familj. Men inte alltid gör jag det. Ofta scrollar jag  mig igenom flödet av tragedier, kaninögd, som Thåström sa i någon låt om förlorad kärlek. Som om jag betraktade Europavädret, det vill säga med inte särskilt stor inlevelse. Kanske till och med att Spaniens evinnerliga solsken engagerar mig mer ibland? Jag vet inte. Men hur som helst kan jag inte låta bli att fundera över om mängden information som vi så kallade moderna människor hinner insupa innan lunch verkligen är en sund mängd? Och om vi nu inte är anpassade för den mängden, vad händer när vi sorterar bort sådant som egentligen borde tala till våra hjärtan? Blir vi halvblinda också utanför Facebook? I den verkligen världen, när vi möter våra medmänniskor? Jag hoppas inte det. Men det kommer säkert någon avhandling om detta inom snar framtid och med högsta sannolikhet kommer jag hitta till den via Facebook.