Ironin med instagram

Det finns så mycket som är vackert. Så många magiska ögonblick som får hjärtat att sjunga. Det kan handla om de mest enkla saker. Hur ett av mina barn mödosamt sträcker sig efter en bok i hyllan, om hur vinden får gardinerna att fladdra eller om kafferingar på bordet. Ja, ni fattar. Sådana situationer som tycks ha en gloria runt sig. Det är inte svårt att vara poetisk när livet ler sitt milda leende. Men egentligen handlar det nog om min närvaro och tillfälliga förmåga att förstå det som sker på en annan nivå, snarare än det faktiska sceneriet. Som om själen plötsligt fått ögon.

Ibland vill jag föreviga sådana stunder. Då tar jag upp min mobil och börjar med van hand att komponera den upplevelse jag vill rama in. Inte för nära, och inte för långt bort. Ljuset är också viktigt. 

Sen delar jag med mig av bilden på instagram. Kanske skriver jag också en smått banal bildtext, mer eller mindre genomtänkt. Men just som jag lämnar närvaron och börjar fippla med mobilen, så bryts ironiskt nog också den magi som jag så gärna ville fånga. I samma stund som jag tycker mig se något som borde ”instagrammas” överger jag också den upplevelse som jag från början kände mig vara en del av, byter sida och intar regissörens roll. Jag liksom klyver ögonblicket, delar med mig och "tack för liksen”. 

Jag tänker över ironin i det, att jag själv har skapat det avstånd som är så långt ifrån den känsla som jag från början upplevde. Snurrigt det där, men värt att tänka över för en sån som mig.