Fyller hjärnan med innehåll

Jag vaknar ur en dimmig sömn. Minns ej drömmarna, men vet att de varit där. Att de passerat mitt psyke genom natten, bearbetandes livets intryck. Vi drömmer alltid. En slags själens renhållningsarbete. Ofta med en förundran dagen efter, men som går att avtäcka i en logisk förklaring. Som för den sakens skull inte behöver kompromissa med vår fascination över drömmarnas eventuella budskap. 

Jag är en dimma på morgonen. Utspridd och osorterad, längtandes tillbaka till det medvetslösa sinnestillstånd som kallas sömn. Med automatiska rörelser brygger jag kaffe. Eller sätter i ordning kaffebryggaren. Väntar. Det är tyst hemma. De andra är ute. Fortfarande med den sårbarhet som hör de nyvakna sinnena till sätter jag mig i min läsfåtölj. Jag hör hur grenarna prasslar utanför fönstret. Det är grått ute. Jag dricker mitt kaffe, fyller hjärnan med innehåll. Återfår konturer och börjar läsa i en bok som ger mig en läsupplevelse utöver det ovanliga. Varje mening är en intellektuell och språklig hänförelse. Ibland lägger jag ifrån mig boken och begrundar det jag läser. Tar en paus och målar upp scenarion i mitt huvud. Fantiserar över sommaren som gör sig redo. Över hur grönt landskapet brukar vara då och det slår mig hur exceptionellt olika årstiderna är. Från dött och vitt till grönt och levande med en klar riktning. Det är som om vintern är sommarens dödsrike. Vintern är sommarens död, där ingenting längre andas. Över dödens kalla skal drar vi våra barn i pulkor. Sen kommer renässansen, pånyttfödelsen och solen förser landskapet med de förutsättningar som gör att den kan släppa taget om livlösheten. Återigen hittar naturen en mening och sprider sin livslust över jorden, befruktar sig själv och förser människorna med en inramning som närmast kan likna ett förlovat land. Det känns otroligt hoppfullt. 

Kan man vara blind, döv och stum samtidigt?

- Vet du vad jag gjorde? 

- Nej. 

- Jag umgicks med en människa. Det gick bra. Den var snäll. Vi låg ner. 

- Okej. 

- Fast vi hade olika syn på saker och ting. 

Sen gick jag hem och tackade nej till alla inbjudningar på Facebook. Även sådana som handlar om att tänka på specifika företeelser ett visst datum för att skapa medvetenhet runt en fråga. Miljö och förtryck och sånt. Jag sa nej till allt. Och istället gjorde jag en egen grupp. "Vilket dött djur tillagar du till middag idag?" Bjöd in folk och postade ett första inlägg. "Gris". Det är bara tre som har gått med, hittills.

Efter det skrev jag en text där jag undrar varför folk så ofta tackar Gud när något gott har hänt, men inte förbannar honom när dåliga saker händer. Inte ger honom skulden. Utan säger att allt har en mening. Och om hur märkligt det är, men att det ändå är förståeligt. Om man väljer att se religion som en rörelse som inte tål att ifrågasättas, vill säga. Eftersom den gärna blir tyst och helig när den inte har svar och tar till härskartekniker och vill få ifrågasättarna att känns sig lite livlösa genom att säga till dem att de är fyrkanter i en värld som är rund. Heliga saker får man nämligen inte undersöka med förstoringsglas. Då går de sönder och då faller hela affärsidén. Sen läste en människa min text och sa följande, "Blir det inte lite tomt?" Och. "Saknar du inte mening?" Varpå jag frågade henne, "Gäller det människor som är blinda, döva och stumma på samma gång också, att de saknar mening?" Varpå hon svarade att självklart gjorde de inte det. "Varför skulle de göra det?" Varpå jag svarade, "Eftersom de inget vet om religion. Ingen har ju kunnat berätta för dem om Gud". Då sa hon att jag förenklade allting. Då svarade jag, "Okej". 

- Ja, så kan det gå. Själv öppnade jag chipspåsen samtidigt som jag skulle laga middag. Den jag skulle ha till ikväll. Ko var det förövrigt, och klyftpotatis. "Muuu". Jag kan höra det när jag blundar. Muet. Och hur dåligt hon mådde när hon levde. Men hon är någon annanstans nu. 

- Ja. I din mage.

- Ja. Är Gud en han förresten?

- Jaa.

Snipp snapp slut.

En liten dag bland alla andra dagar gör ingen skillnad.

Det är en dag utan gränser. Men starkt begränsad. Det är en paradox, jag vet. Begränsad gränslöshet och jag önskar att jag vore utan ansvar för någon annan. Jag måste kliva över de där små upphöjningarna av trivialiteter och göra det som göras skall. Man måste det. Fast det fortsätter att kännas som om varje aktivitet är en föreställning, en kraftansträngning, ett påtagande av mask – utan publik turligt nog. Ett andra ansikte som sätts över det första. Tankarna räcker flera varv runt jorden. Jag skulle vilja förstå allt lite bättre och på samma gång vet jag att det är förståelsen som är jobbig och får hjärtat att slå ett extra slag. 

En kort sekvens.

Sekvensen i den senaste volvoreklamen där man ser en man och en hund sitta i ett kök mitt i natten eller möjligtvis sent på kvällen i vad jag antar är högt upp i norra Sverige, skulle kunna vara mitt livsverk. Om jag fick önska. Inte som reklammakare, men som berättare av någonting.
Att det går att beskriva en reklamfilm på det sättet är kanske en styggelse? 

Ljusskenet som bländar dem båda i det gulnande köket. Förmodligen är han änkeman sedan länge. Men exakt det ljusskenet, lyktorna från lastbilen som tjuter förbi det ensliga huset. Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten, gårdarna släcker sina ljus. Ett sätt att ge upp. Men det de delar, hunden och mannen är den sanna naturens ansikte. Inga succéer, bara ett avklätt varande. Hur ska jag förklara detta omöjliga? Det är en slags nåd. En uppvisning i konsten att icke kokettera, att inte drivas av en önskan att vara intressant, inte ens för sig själv. Att inte ha en spegel i rummet som du kan spegla dig i eftersom den bild du ser inte bekommer dig. Inget gör.

Jag ser in i denna skygghet och känner mig skyldig. Som om jag klivit rakt in i en annan människas väl avgränsade integritet utan att fråga först. Det kan liknas vid västerlänningar som tar bilder på gatubarn i fattiga länder. Blicken som betraktar dem tillbaka. Orubblig och samtidigt nyfiken men också med ett budskap om att den som fotograferar nu är bortom sina sinnen, icke närvarande. Meningen är att fotografen i denna blick ska se sig själv. Att hans egen illvilja som han förväxlar med godhet skall blottas. Han skall lägga ner kameran är det tänkt. Han skall skämmas. Men det gör han inte. Istället delar han bilden i sociala medier. Tillståndet kan närmast beskrivas som en blind fläck i den del av hjärnan som styr förståndet och som skall anpassa handlingarna efter situationen. 69 likes. Den mest gillade hittills av alla foton han lagt ut. Barnet som fotograferats vet ingenting om detta. Barnets blick glor kort därefter rakt in i nästa förbipasserande mobilkamera. Det är Moder Teresa som håller i den. 

En man och en hund i ett kök. Skenet från ett fordon som bländar dem och lyser upp hela köket. Och hur de hör ihop. Det är så vackert. 

Att vi har förmågan att älska behöver nödvändigtvis inte ha att göra med universums uppkomst.

Jag är en ombytlig människa. En sån som ändrar sig emellanåt. Nu har jag kommit att gnugga visionen om Gud ur mina ögon. Jag känner, tror, tycker att det inte finns någon Gud annat än i mina före detta önskningar. Och att det är okej. Jag vill inte ens ha en Gud som ser mig eller bistår mig när hjärnans räckvidd inte är tillräcklig.

Det är att ta en risk. Men jag är beredd. För visst är det en risk att frivilligt avskriva sig den försäkring som sägs ha givit dig livet? Du kan ju komma att stå ensam i slutet. Därför skall du för säkerhets skull också tro på att det finns någonting större än oss levande, som tar emot dig när du faller. En slags livränta.

Innan min pappa dog trodde jag inte nämnvärt på någon Gud. Jag sa väl som många andra, att jag trodde på något. Sen att detta "något" skulle skilja sig från vad troende menar med Gud har jag svårt att förstå. Det verkar ologiskt. Antingen tror du på en intelligent kraft utanför dig själv eller så gör du inte det? Rätta mig om jag har fel.

Jag förstår Gudsbehovet utifrån hur människans psyke är konstruerat. Efter att jag nekat min pappa kontakt i närmare tre år dog han plötsligt en dag. Jag var inte där, ingen var där. En lång historia, en annan historia. Men hur min hjärna då såg till att hjälpa sig själv vid den skoningslösa insikten att det var för sent. Att han dog ensammast i världen. Så för att lättare hantera fallet konstruerade jag en fallskärm. För jag trodde mig nämligen se ett tecken, om att ljuset finns där bakom allt mörker och att döden (när helst den inträffar) har en mening. Detta tecken var en enkel vardagshändelse som jag tolkade som en vinkning från änglarna för att jag behövde det då. Men sett med ogrumlade ögon, knappast. Det var en slump och det fanns tomhet som behövde fyllas.

Vi ska ju ses igen tänkte jag under ett års tid.

Sen vaknade jag och började fundera på det här med att vara sann mot sig själv. Och sårbar. Då föreföll det mig lögnaktigt att tro på detta något. Jag ville hellre stå utan Gud. För det gör mer ont och är mer på riktigt. Det är nämligen mycket värre att betänka att döden är definitiv och att det faktiskt är för sent. Att stanna kvar i insikter som smärtar utan att tillskriva det som sker en mening från ovan, gör ont. Men mörkret är en del av att vara människa. Det vet du redan.

Jag behöver heller inte Gud för att förklara kärleken till människor som står mig nära. Inte heller för att förstå varför koltrastars sång om sommaren får mig att känna det som om hela jag bestod av min hörsel allena. Har du hört en koltrast sjunga? Gör det. Det är inte klokt. Men det är inte Gud. Det är koltrasten. Det finns säkert en vassare förklaring någonstans. Inte heller behöver jag Gud för att förklara alla de gånger jag varit så förälskad att jag svävat fram över trösklar och asfalt, blind för allt annat.

Vissa tror att allt sådant är ett verk av Gud. Jag tror att Gud är ett verk av människan.

Jag tror att min Gudslusta under perioder av mitt liv har haft att göra med ett underskott av svaga punkter. Och att inte ha haft förmågan att visa dem för andra människor. För det vi sliter med i form av trasiga förbindelser oss emellan, skavda av brist på den sårbarhet som är nödvändig för att relationer ska kännas meningsfulla kan få vem som helst att börja tro på Gud, tomten, trollmor.

Så har det varit för mig. Och Gud, tomten och trollmor som inte konfronterar oss på samma sätt som människor gör, eftersom Gud, tomten och trollmor endast är det du tillskriver dem medans människor kan vara så irriterande verkliga med alla sina blodkärl, ögonblinkningar och tystnader mellan orden, vilket kan vara krävande att bemöta eftersom det också förutsätter att du på något sätt replikerar, med eller utan ord, men i alla fall känslomässigt. Då är det lättade att vara sårbar tillsammans med Gud. Och sårbar måste man vara tillslut, annars finns risk för att man går rakt in i en vägg gjord av sten. Klart att en relation med Gud kan bli betydelsefull.

Det måste finnas något större kanske vi tänker när vi passerar varandra med upphöjda huvuden och stängda ögon. Hur blev det så här? Då svarar Gud med en utsträck hand och som en möjlighet. Eller som en flytväst att ta på när havet stormar och båten du sitter i inte känns tillförlitlig. (Glöm ej heller att Gud också är en "illusion" väl förvaltad i människans historia, en kunskap som du tilldelats av andra människor en gång i tiden.)

För, vad har jag för anledning att tro annars? Ingen. Det finns förklaringsmodeller att tillgå i frågan på varför vi är här. Vissa mer trovärdiga än andra. Gud är den minst trovärdiga. Och att vi har förmågan att älska behöver nödvändigtvis inte ha att göra med universums uppkomst. Eller så har det det, men på ett annat plan.

Jag kommer fortsätta att respektera och intressera mig för dig som tror. Och jag är inte ute efter att argumentera eller på annat sätt försöka ställa mig över dig. I själva verket vill jag dricka kaffe med dig. Och jag ska vara sann mot mig själv.

Till sist. Mitt liv är inte mindre intressant utan Gud. Tvärtom så blir det oförutsägbart på ett sätt som gör att jag fascineras ännu mer. Och så tvingas jag att lyssna.

Men jag kanske ångrar mig en dag.