En liten dag bland alla andra dagar gör ingen skillnad.

Det är en dag utan gränser. Men starkt begränsad. Det är en paradox, jag vet. Begränsad gränslöshet och jag önskar att jag vore utan ansvar för någon annan. Jag måste kliva över de där små upphöjningarna av trivialiteter och göra det som göras skall. Man måste det. Fast det fortsätter att kännas som om varje aktivitet är en föreställning, en kraftansträngning, ett påtagande av mask – utan publik turligt nog. Ett andra ansikte som sätts över det första. Tankarna räcker flera varv runt jorden. Jag skulle vilja förstå allt lite bättre och på samma gång vet jag att det är förståelsen som är jobbig och får hjärtat att slå ett extra slag.