En kort sekvens.

Sekvensen i den senaste volvoreklamen där man ser en man och en hund sitta i ett kök mitt i natten eller möjligtvis sent på kvällen i vad jag antar är högt upp i norra Sverige, skulle kunna vara mitt livsverk. Om jag fick önska. Inte som reklammakare, men som berättare av någonting.
Att det går att beskriva en reklamfilm på det sättet är kanske en styggelse? 

Ljusskenet som bländar dem båda i det gulnande köket. Förmodligen är han änkeman sedan länge. Men exakt det ljusskenet, lyktorna från lastbilen som tjuter förbi det ensliga huset. Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten, gårdarna släcker sina ljus. Ett sätt att ge upp. Men det de delar, hunden och mannen är den sanna naturens ansikte. Inga succéer, bara ett avklätt varande. Hur ska jag förklara detta omöjliga? Det är en slags nåd. En uppvisning i konsten att icke kokettera, att inte drivas av en önskan att vara intressant, inte ens för sig själv. Att inte ha en spegel i rummet som du kan spegla dig i eftersom den bild du ser inte bekommer dig. Inget gör.

Jag ser in i denna skygghet och känner mig skyldig. Som om jag klivit rakt in i en annan människas väl avgränsade integritet utan att fråga först. Det kan liknas vid västerlänningar som tar bilder på gatubarn i fattiga länder. Blicken som betraktar dem tillbaka. Orubblig och samtidigt nyfiken men också med ett budskap om att den som fotograferar nu är bortom sina sinnen, icke närvarande. Meningen är att fotografen i denna blick ska se sig själv. Att hans egen illvilja som han förväxlar med godhet skall blottas. Han skall lägga ner kameran är det tänkt. Han skall skämmas. Men det gör han inte. Istället delar han bilden i sociala medier. Tillståndet kan närmast beskrivas som en blind fläck i den del av hjärnan som styr förståndet och som skall anpassa handlingarna efter situationen. 69 likes. Den mest gillade hittills av alla foton han lagt ut. Barnet som fotograferats vet ingenting om detta. Barnets blick glor kort därefter rakt in i nästa förbipasserande mobilkamera. Det är Moder Teresa som håller i den. 

En man och en hund i ett kök. Skenet från ett fordon som bländar dem och lyser upp hela köket. Och hur de hör ihop. Det är så vackert.