En kort sekvens.

Sekvensen i den senaste volvoreklamen där man ser en man och en hund sitta i ett kök mitt i natten eller möjligtvis sent på kvällen i vad jag antar är högt upp i norra Sverige, skulle kunna vara mitt livsverk. Om jag fick önska. Inte som reklammakare, men som berättare av någonting.
Att det går att beskriva en reklamfilm på det sättet är kanske en styggelse? 

Ljusskenet som bländar dem båda i det gulnande köket. Förmodligen är han änkeman sedan länge. Men exakt det ljusskenet, lyktorna från lastbilen som tjuter förbi det ensliga huset. Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten, gårdarna släcker sina ljus. Ett sätt att ge upp. Men det de delar, hunden och mannen är den sanna naturens ansikte. Inga succéer, bara ett avklätt varande. Hur ska jag förklara detta omöjliga? Det är en slags nåd. En uppvisning i konsten att icke kokettera, att inte drivas av en önskan att vara intressant, inte ens för sig själv. Att inte ha en spegel i rummet som du kan spegla dig i eftersom den bild du ser inte bekommer dig. Inget gör.

Jag ser in i denna skygghet och känner mig skyldig. Som om jag klivit rakt in i en annan människas väl avgränsade integritet utan att fråga först. Det kan liknas vid västerlänningar som tar bilder på gatubarn i fattiga länder. Blicken som betraktar dem tillbaka. Orubblig och samtidigt nyfiken men också med ett budskap om att den som fotograferar nu är bortom sina sinnen, icke närvarande. Meningen är att fotografen i denna blick ska se sig själv. Att hans egen illvilja som han förväxlar med godhet skall blottas. Han skall lägga ner kameran är det tänkt. Han skall skämmas. Men det gör han inte. Istället delar han bilden i sociala medier. Tillståndet kan närmast beskrivas som en blind fläck i den del av hjärnan som styr förståndet och som skall anpassa handlingarna efter situationen. 69 likes. Den mest gillade hittills av alla foton han lagt ut. Barnet som fotograferats vet ingenting om detta. Barnets blick glor kort därefter rakt in i nästa förbipasserande mobilkamera. Det är Moder Teresa som håller i den. 

En man och en hund i ett kök. Skenet från ett fordon som bländar dem och lyser upp hela köket. Och hur de hör ihop. Det är så vackert. 

En vandrande plånbok?

Feministiskt initiativ skriver bland annat på sin hemsida på frågan om det finns några skäl för män att rösta på dem, att; "Om du inte känner dig bekväm med att tvingas in i en stereotyp mansroll som förhärligar våld och ser män som tvåbenta bankomater med försörjaransvar". Då ska man rösta på dem. 

Detta är inget politiskt inlägg om F!, men ändå i det stora hela så blir mina tankar även denna gång i allra högsta grad politiska. Det jag fastnade vid var uttrycket "tvåbent bankomat". Bilden av mannen, bilden av människan. Så sorgligt. Jag vet att du förmodligen inte ser din närmaste man som en sådan; som en vandrande plånbok. Såklart inte. Men jag vet att samhället, eller den del som kallas för marknaden livnär sig på denna bild av människan och således också förmedlar detta till oss. Reklam. Kapitalismens poesi utan poesi. Det är en "naturlig" utveckling och jag skulle också vilja nå ut till potentiella köpare om jag hade grejer att sälja. Inte särskilt konstigt med det. Men när marknaden formger hela din själ och blir din Gud, då hotas något i människan som handlar om att villkorslöst få finnas till och bli älskad för den man är. 

Marknadens sätt att med mer eller mindre förförisk röst, viska i ditt öra; köp mig så blir du till. Köp mig så blir du! Rösten når mig när jag tittar på tv. Som tur är går den ännu att undvika i detta forum, den når mig när mina barn vill se på någon slags katt vid namn Findus på You Tube och först måste leva sig igenom ett litet budskap om att köpa för att förändra något. Jag vet, vi tittar såklart inte aktivt på reklamen men jag ser dess symboliska betydelse och hur den likt en mus har förmågan att slinka igenom den allra minsta av glipor. Den allra smalaste av öppning till omvärlden blir också ett tillfälle att spegla mig som konsument. På min mail, i högerkanten radar de upp sig, annonserna noga utvalda och anpassade efter vad jag tidigare sökt efter på nätet. De kommunicerar på insidan, håller möten. Likaså på Facebook. På brevlådan har vi förmedlat att vi inte är intresserade. Men jag behöver inte gå så långt som till den för att ha hunnit bli identifierad som konsument innan jag har hunnit äta frukost. Och så alla livsstilsmagasin som vill få oss att tro att blå inredningsdetaljer i köket kommer att göra oss...Lugnare? Jag blir till en stålborstad vattenkanna värd 499 kr om jag läser sådana magasin. Konsumenten i mig identifierar sig med prylarna och blandar ihop dem med jaget, med hemma hos reportagen föreställande storleende mammor med rosiga ungar i småtovigt hår, stylat småtovigt hår vill säga, som har picknick i trädgården. De ser så fria ut. De ser så lyckliga ut. Och vackra. Kanske tänker jag också att om jag bara hade en sådan picknickfilt att fika på så skulle jag också blir lite bättre? Att jag liksom i den skulle finna mig själv och förmodligen, om jag bara anammade klädstilen i reportaget på nästa sida, också skulle få mitt drömjobb, för att inte tala om drömliv. För budskapet är tydligt, det finns ett drömliv. Om jag dessutom börjar äta enligt någon vetenskapligt beprövad metod, eller obeprövad för den delen, så kommer jag bli riktigt hel som människa. Och vacker.

För visst är det väl ändå så att hela idén grundar sig på att vi saknar något och allt för ofta får de oss att tro att vi gör det. Att vi inte har det inom oss. Det är en fascinerande bortväg från lyckan tror jag. En kostsam och tidskrävande eftersom du aldrig kommer fram.