Quotes and flashes

Jag är så trött på alla goda råd och 'pepp you up quotes' om hur livet ska levas. Handlar det inte om att du är din egen lyckas smed, yada, yada, så är det om hur du ska äta. Och att du äter fel som du gör nu. Att du kan dö. Imorgon kanske. Eller att du är lurad.

Om man glömmer lätt bort att du är en människa. Med förmåga att älska. Typ.

Jag tänker, back it up med lite science innan du basunerar ut till världen att vi är sjukare idag än förr i tiden. För det stämmer inte.

Ibland händer det också att människor påpekar andras brister bara för att lyfta sig själva. Men det kanske är en annan diskussion? Dock känner jag ett ganska starkt samband. Reglerna är fula i lifestyle-tävlingen. Tänka sig. "Men du ska inte döma". <--- Gillar't. 

Gäsp.

Och så undrar jag vad vi gör av alla quotes egentligen? Vad gör jag när jag står där inför ett val, stort som smått? Minns jag verkligen de där kloka orden som jag delade med mig av? Minns jag dem och lever jag enligt mottot? 

Jag tror nämligen inte att jag gör det. Inte så ofta i alla fall. Jag tror jag liksom bara lever på någon slags känsla. Inget fel med det heller ju. Men i samma stund som jag gillar, går jag med på något. Skriver under på något som liksom, känns bra. Och att jag kanske har gjort ifrån mig lite? På det spirituella planet, nästan också det andliga. The very fast version of meditation, eller nåt. Men vad hjälper det i det så kallade verkliga livet? 

I slutändan handlar väl mina känslor runt allt detta om en massexplosion. Det blir bara för mycket. Kloka ord i sig och sprid vishet är det egentligen inget fel på. Men jag måste värja mig mot den enorma mängden. Verkligen lyssna inåt och stänga av bruset. 

Slagord för själens aktivism

Jag läser orden som bildar meningen; "Stop the glorification of busy", och jag tar till mig budskapet. Jag förstår det och jag vill skriva under på det. Det skulle kunna vara slagord för en själens aktivism mot prestationssamhället där en fulltecknad kalender tycks definiera oss som människor. Ju mer du har att göra desto bättre. 

Jobbar mycket, mycket och stressar också efter jobbet. Och när man sover. Har massor av aktiviteter och kör mindfullness! Får en klapp på axeln och är duktig.

Man kan läsa i rapporter att barn också stressar. Vi har apparater som effektiviserar våra liv och som gör det enklare eftersom vi slipper vänta på att någonting skall bli färdigt. Den manuella handpåläggningens tid är förbi. Själv blir jag bara mer stressad av alla maskiners dans med sekundvisaren. Jag tänker, det ska ju rymmas i huvudet också.  

Sen är det måndag och någon frågar vad du har gjort i helgen.

Och du svarar "ingenting". (Fast det är klart, en och annan känsla har ju faktiskt känts. Och du vaknade till en ny dag två gånger.)

Men det kan du ju inte säga.

Och som svar på ditt "ingenting", känner den du pratar med nästan ett behov av att trösta eftersom det inte finns något att värdera och ingen prestation att hänga upp dig på och säger; Sådana dagar är ju också sköna, man behöver det, att bara vara! Så himla skönt ibland.

Ja, säger du.

Sen hejdå.

En vandrande plånbok?

Feministiskt initiativ skriver bland annat på sin hemsida på frågan om det finns några skäl för män att rösta på dem, att; "Om du inte känner dig bekväm med att tvingas in i en stereotyp mansroll som förhärligar våld och ser män som tvåbenta bankomater med försörjaransvar". Då ska man rösta på dem. 

Detta är inget politiskt inlägg om F!, men ändå i det stora hela så blir mina tankar även denna gång i allra högsta grad politiska. Det jag fastnade vid var uttrycket "tvåbent bankomat". Bilden av mannen, bilden av människan. Så sorgligt. Jag vet att du förmodligen inte ser din närmaste man som en sådan; som en vandrande plånbok. Såklart inte. Men jag vet att samhället, eller den del som kallas för marknaden livnär sig på denna bild av människan och således också förmedlar detta till oss. Reklam. Kapitalismens poesi utan poesi. Det är en "naturlig" utveckling och jag skulle också vilja nå ut till potentiella köpare om jag hade grejer att sälja. Inte särskilt konstigt med det. Men när marknaden formger hela din själ och blir din Gud, då hotas något i människan som handlar om att villkorslöst få finnas till och bli älskad för den man är. 

Marknadens sätt att med mer eller mindre förförisk röst, viska i ditt öra; köp mig så blir du till. Köp mig så blir du! Rösten når mig när jag tittar på tv. Som tur är går den ännu att undvika i detta forum, den når mig när mina barn vill se på någon slags katt vid namn Findus på You Tube och först måste leva sig igenom ett litet budskap om att köpa för att förändra något. Jag vet, vi tittar såklart inte aktivt på reklamen men jag ser dess symboliska betydelse och hur den likt en mus har förmågan att slinka igenom den allra minsta av glipor. Den allra smalaste av öppning till omvärlden blir också ett tillfälle att spegla mig som konsument. På min mail, i högerkanten radar de upp sig, annonserna noga utvalda och anpassade efter vad jag tidigare sökt efter på nätet. De kommunicerar på insidan, håller möten. Likaså på Facebook. På brevlådan har vi förmedlat att vi inte är intresserade. Men jag behöver inte gå så långt som till den för att ha hunnit bli identifierad som konsument innan jag har hunnit äta frukost. Och så alla livsstilsmagasin som vill få oss att tro att blå inredningsdetaljer i köket kommer att göra oss...Lugnare? Jag blir till en stålborstad vattenkanna värd 499 kr om jag läser sådana magasin. Konsumenten i mig identifierar sig med prylarna och blandar ihop dem med jaget, med hemma hos reportagen föreställande storleende mammor med rosiga ungar i småtovigt hår, stylat småtovigt hår vill säga, som har picknick i trädgården. De ser så fria ut. De ser så lyckliga ut. Och vackra. Kanske tänker jag också att om jag bara hade en sådan picknickfilt att fika på så skulle jag också blir lite bättre? Att jag liksom i den skulle finna mig själv och förmodligen, om jag bara anammade klädstilen i reportaget på nästa sida, också skulle få mitt drömjobb, för att inte tala om drömliv. För budskapet är tydligt, det finns ett drömliv. Om jag dessutom börjar äta enligt någon vetenskapligt beprövad metod, eller obeprövad för den delen, så kommer jag bli riktigt hel som människa. Och vacker.

För visst är det väl ändå så att hela idén grundar sig på att vi saknar något och allt för ofta får de oss att tro att vi gör det. Att vi inte har det inom oss. Det är en fascinerande bortväg från lyckan tror jag. En kostsam och tidskrävande eftersom du aldrig kommer fram. 

Jag måste bara få prata om vädret

Jag måste bara få berätta att vi har sol idag och att den värmer. Den värmer minsann den frostigaste själ till en kroppstempererad melodi och får orden att våga lite mer. Lite mer leende är ögonen när de möts, nu till skillnad från då, då blicken fäste vid uppluckrad is på grå asfalt. Att det är någonting nästan magiskt som händer när solen vill spegla något annat än det som handlar om effektivitet. Att man får "bara vara" som det visst heter när man inte ägnar sig åt någonting särskilt, när man inte ägnar sig åt någonting som 1: Handlar om att prestera eller 2: Någonting som på annat sätt adderar poäng till det personliga life style cv:et. För visst verkar det som om mycket idag handlar om just det? Om att prestera och saluföra sin livsstil. Vilket slags liv man har valt och att det som ingår, i form av ekologiska val och rätt slags tapeter, vad man äter, hur man äter, med vilka man äter, om man äter(?) till hur barnen är klädda och rätt slags politik, att allt det handlar om huruvida vi räknas eller inte. Som om det fanns en barometer som tog tempen på varje enskilt val vi gör i livet för att på så sätt hjälpa oss att avgöra om valet i sig har gjort sig förtjänt av ett stort antal tummar som pekar uppåt eller inte? Tummar som ibland även de har lärt sig att samspela med det medialt gångbara brusets melodi. Ja, det gäller även mig. Inte minst är det jag som ibland ängsligt väger mina val i sköra vågskålar i tron att jag kommer avgöras om jag väljer fel. Men jag försöker att undgå det mest kreddigt sjuka och istället våga välja det som är jag. Men det kräver fler dagar som denna, fler dagar av sol och kisande ögon som är livet istället för life style. Tack för mig. 

Ps. Jag tycker det är jättebra med ekologiskt.