Slagord för själens aktivism

Jag läser orden som bildar meningen; "Stop the glorification of busy", och jag tar till mig budskapet. Jag förstår det och jag vill skriva under på det. Det skulle kunna vara slagord för en själens aktivism mot prestationssamhället där en fulltecknad kalender tycks definiera oss som människor. Ju mer du har att göra desto bättre. 

Jobbar mycket, mycket och stressar också efter jobbet. Och när man sover. Har massor av aktiviteter och kör mindfullness! Får en klapp på axeln och är duktig.

Man kan läsa i rapporter att barn också stressar. Vi har apparater som effektiviserar våra liv och som gör det enklare eftersom vi slipper vänta på att någonting skall bli färdigt. Den manuella handpåläggningens tid är förbi. Själv blir jag bara mer stressad av alla maskiners dans med sekundvisaren. Jag tänker, det ska ju rymmas i huvudet också.  

Sen är det måndag och någon frågar vad du har gjort i helgen.

Och du svarar "ingenting". (Fast det är klart, en och annan känsla har ju faktiskt känts. Och du vaknade till en ny dag två gånger.)

Men det kan du ju inte säga.

Och som svar på ditt "ingenting", känner den du pratar med nästan ett behov av att trösta eftersom det inte finns något att värdera och ingen prestation att hänga upp dig på och säger; Sådana dagar är ju också sköna, man behöver det, att bara vara! Så himla skönt ibland.

Ja, säger du.

Sen hejdå.

Mellanösterns sol

Det börjar bli torrt ute. Torrt i marken och torrt i förbisedda krukor på fönsterbrädorna. Idag blåste vinden så de där små frökapslarna från lövträden lossnade och lade sig i kolonier på gatorna här i Hudiksvall. Krackelerad jord och utströdda frökapslar får mig alltid att tro att jag lever på ett ställe där man tar värmen för given. Där man vågar vara inne fast att det är sol eftersom solen kommer skina imorgon igen. Man kommer väckas av den och inte nämnvärt reagera, annat än att allt är som vanligt. Och så har man säkert också något slags träd på gården som ger behaglig skugga när värmen är som tätast. Där står ett bord och några stolar placerade. Frukostar på oregelbundna tider och släpiga steg till något ärende.

Hela jag är en enda dagdröm ibland och dagar som den idag lever jag drömskt i verkligheten och på något sätt också alltid med en historia närvarande i mina tankar. Jag har nästan svårt att själv förstå min känsla av släktskap med torr mark och varma vindar. Trodde jag på tidigare liv vore svaret enkelt. Mellanöstern, marknader, dofter, nätter och en annan slags matlagning. Jag blev säkert en gammal gumma där under trädet och som äldst blev jag sensommaren 1978, stunden innan jag slutade andas och gick in i nästa stund, i nästa liv, som till ganska stor del skulle komma att utspela sig i en liten kuststad i landet Sverige. Eller kanske att det dröjer en stund innan man återföds? Att man svävar runt i något slags mellandimension, i ett starkt ljus, icke synligt för de kroppsliga. Och sen när tid är, hittas en lämplig kropp på väg ut i livet som man får äran att besätta med sin själ. Jag vet inte. Men det vore praktiskt och skulle lättare förklara min nästan besatthet vid denna typ av väder och annat som också rymmer under himlen i de länder jag aldrig ens besökt. Inte vad jag kan minnas i alla fall. Men jag ska.