Jag läser orden som bildar meningen; "Stop the glorification of busy", och jag tar till mig budskapet. Jag förstår det och jag vill skriva under på det. Det skulle kunna vara slagord för en själens aktivism mot prestationssamhället där en fulltecknad kalender tycks definiera oss som människor. Ju mer du har att göra desto bättre.
Jobbar mycket, mycket och stressar också efter jobbet. Och när man sover. Har massor av aktiviteter och kör mindfullness! Får en klapp på axeln och är duktig.
Man kan läsa i rapporter att barn också stressar. Vi har apparater som effektiviserar våra liv och som gör det enklare eftersom vi slipper vänta på att någonting skall bli färdigt. Den manuella handpåläggningens tid är förbi. Själv blir jag bara mer stressad av alla maskiners dans med sekundvisaren. Jag tänker, det ska ju rymmas i huvudet också.
Sen är det måndag och någon frågar vad du har gjort i helgen.
Och du svarar "ingenting". (Fast det är klart, en och annan känsla har ju faktiskt känts. Och du vaknade till en ny dag två gånger.)
Men det kan du ju inte säga.
Och som svar på ditt "ingenting", känner den du pratar med nästan ett behov av att trösta eftersom det inte finns något att värdera och ingen prestation att hänga upp dig på och säger; Sådana dagar är ju också sköna, man behöver det, att bara vara! Så himla skönt ibland.
Ja, säger du.
Sen hejdå.
