Jag vill stanna tiden en stund. Så att klockan två mitt på dagen varar i en evighet. Men novemberkvällarna gapar girigt och sväljer det bleka ljuset redan när människor går hem från sina jobb. Plastpåsar fyllda med mat skär in i händernas insida när vi balanserar oss fram mellan frusna vattenpölar och drömmar om nästa varma stund. Och glödlampor byts till LED-lampor och riktningen blir inställd på nästa dag. Redan?
Så jag vill stanna tiden och låta denna timme pågå i minst fem timmar. Kavla ut den som trolldeg över eftermiddagens ljusfattiga framförande. Mina tankar behöver brodera ut sig och hitta sin sanna natur, sin källare från var de tycks uppstå.
