Visar inlägg med etikett åsikter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett åsikter. Visa alla inlägg

6 mars 2015

Att vi har förmågan att älska behöver nödvändigtvis inte ha att göra med universums uppkomst.

Jag är en ombytlig människa. En sån som ändrar sig emellanåt. Nu har jag kommit att gnugga visionen om Gud ur mina ögon. Jag känner, tror, tycker att det inte finns någon Gud annat än i mina före detta önskningar. Och att det är okej. Jag vill inte ens ha en Gud som ser mig eller bistår mig när hjärnans räckvidd inte är tillräcklig.

Det är att ta en risk. Men jag är beredd. För visst är det en risk att frivilligt avskriva sig den försäkring som sägs ha givit dig livet? Du kan ju komma att stå ensam i slutet. Därför skall du för säkerhets skull också tro på att det finns någonting större än oss levande, som tar emot dig när du faller. En slags livränta.

Innan min pappa dog trodde jag inte nämnvärt på någon Gud. Jag sa väl som många andra, att jag trodde på något. Sen att detta "något" skulle skilja sig från vad troende menar med Gud har jag svårt att förstå. Det verkar ologiskt. Antingen tror du på en intelligent kraft utanför dig själv eller så gör du inte det? Rätta mig om jag har fel.

Jag förstår Gudsbehovet utifrån hur människans psyke är konstruerat. Efter att jag nekat min pappa kontakt i närmare tre år dog han plötsligt en dag. Jag var inte där, ingen var där. En lång historia, en annan historia. Men hur min hjärna då såg till att hjälpa sig själv vid den skoningslösa insikten att det var för sent. Att han dog ensammast i världen. Så för att lättare hantera fallet konstruerade jag en fallskärm. För jag trodde mig nämligen se ett tecken, om att ljuset finns där bakom allt mörker och att döden (när helst den inträffar) har en mening. Detta tecken var en enkel vardagshändelse som jag tolkade som en vinkning från änglarna för att jag behövde det då. Men sett med ogrumlade ögon, knappast. Det var en slump och det fanns tomhet som behövde fyllas.

Vi ska ju ses igen tänkte jag under ett års tid.

Sen vaknade jag och började fundera på det här med att vara sann mot sig själv. Och sårbar. Då föreföll det mig lögnaktigt att tro på detta något. Jag ville hellre stå utan Gud. För det gör mer ont och är mer på riktigt. Det är nämligen mycket värre att betänka att döden är definitiv och att det faktiskt är för sent. Att stanna kvar i insikter som smärtar utan att tillskriva det som sker en mening från ovan, gör ont. Men mörkret är en del av att vara människa. Det vet du redan.

Jag behöver heller inte Gud för att förklara kärleken till människor som står mig nära. Inte heller för att förstå varför koltrastars sång om sommaren får mig att känna det som om hela jag bestod av min hörsel allena. Har du hört en koltrast sjunga? Gör det. Det är inte klokt. Men det är inte Gud. Det är koltrasten. Det finns säkert en vassare förklaring någonstans. Inte heller behöver jag Gud för att förklara alla de gånger jag varit så förälskad att jag svävat fram över trösklar och asfalt, blind för allt annat.

Vissa tror att allt sådant är ett verk av Gud. Jag tror att Gud är ett verk av människan.

Jag tror att min Gudslusta under perioder av mitt liv har haft att göra med ett underskott av svaga punkter. Och att inte ha haft förmågan att visa dem för andra människor. För det vi sliter med i form av trasiga förbindelser oss emellan, skavda av brist på den sårbarhet som är nödvändig för att relationer ska kännas meningsfulla kan få vem som helst att börja tro på Gud, tomten, trollmor.

Så har det varit för mig. Och Gud, tomten och trollmor som inte konfronterar oss på samma sätt som människor gör, eftersom Gud, tomten och trollmor endast är det du tillskriver dem medans människor kan vara så irriterande verkliga med alla sina blodkärl, ögonblinkningar och tystnader mellan orden, vilket kan vara krävande att bemöta eftersom det också förutsätter att du på något sätt replikerar, med eller utan ord, men i alla fall känslomässigt. Då är det lättade att vara sårbar tillsammans med Gud. Och sårbar måste man vara tillslut, annars finns risk för att man går rakt in i en vägg gjord av sten. Klart att en relation med Gud kan bli betydelsefull.

Det måste finnas något större kanske vi tänker när vi passerar varandra med upphöjda huvuden och stängda ögon. Hur blev det så här? Då svarar Gud med en utsträck hand och som en möjlighet. Eller som en flytväst att ta på när havet stormar och båten du sitter i inte känns tillförlitlig. (Glöm ej heller att Gud också är en "illusion" väl förvaltad i människans historia, en kunskap som du tilldelats av andra människor en gång i tiden.)

För, vad har jag för anledning att tro annars? Ingen. Det finns förklaringsmodeller att tillgå i frågan på varför vi är här. Vissa mer trovärdiga än andra. Gud är den minst trovärdiga. Och att vi har förmågan att älska behöver nödvändigtvis inte ha att göra med universums uppkomst. Eller så har det det, men på ett annat plan.

Jag kommer fortsätta att respektera och intressera mig för dig som tror. Och jag är inte ute efter att argumentera eller på annat sätt försöka ställa mig över dig. I själva verket vill jag dricka kaffe med dig. Och jag ska vara sann mot mig själv.

Till sist. Mitt liv är inte mindre intressant utan Gud. Tvärtom så blir det oförutsägbart på ett sätt som gör att jag fascineras ännu mer. Och så tvingas jag att lyssna.

Men jag kanske ångrar mig en dag.





25 november 2014

Ibland.

Ibland, säkert som många andra så tänker jag att facebook inte är någonting för mig. Att facebook får mig att må dåligt och kastar om energipoolerna i mitt inre på ett sätt som inte kan vara sunt. För att facebook är som en flodvåg av information som äter upp mig. Att facebook är lite som Pandoras ask. Eller som att väcka en sovande vulkan och ut kommer glödhet lava.

Jag äter inte upp informationen som kommer mot mig men tvärtom. Den äter upp mig och kvar finns bara en liten veke som ändå, trots att den nyss har blivit utblåst och uppäten, sitter och irriterar sig över hur vissa människor (inte) tänker.

Jag råkade läsa kommentatorsfältet i en länkad artikel skriven av en kvinna som känner sig rädd för främmande män när hon går ensam ute på kvällarna. Det var alltså inte några av mina facebookvänner som hade kommenterat, men hundratals andra. Jag råkade skrolla bland kommentarerna av hat, rent hat som riktas mot skribenten. Massor av vassa pilar av sorgligt hat.

Hur är det ens fysiskt möjligt att skriva så utan att på något sätt koppla in hjärnan? Logiken? Förnuftet? Eller hjärtat.

Jag orkar inte mer då och står mellan att själv vässa min penna och byta ut bläcket mot syra och ge mig in i kampen av spydigheter OCH mellan att bara radera min profil och begrava den längst in i det mörka cyberspace där det inte blåser.

Men, jag valde någon slags medelväg och slutade läsa helt enkelt. Om den vägen är gyllene vette fan, men den fick mig i alla fall för tillfället att släppa frustrationen över hatet.

För någonstans inom oss, oavsett om vi lite förstrött bara skrollar oss igenom informationsflödet så måste vi ju ta ställning. Bra eller dåligt? Roligt eller tråkigt? Eller kanske till och med riktigt hemskt? Och ibland är någonting bara så vist och klokt. För visst finns det en hel del ljusglimtar också i hatets mörka korridorer.

Men detta ställningstagande, hur går jag runt det? Går det? Min avsikt är inte att bli en passiv samhällsmedborgare som inte engagerar sig i det som händer i världen. Tvärtom! Nej, nej, vi behöver mer kunskap om varandra. Jag vill bra lära mig att använda min energi på ett mer konstruktivt sätt och jag ska fundera ett tag till på hur jag ska gå till väga.

Peace,

Anki

24 juli 2014

Jag får inte till det

Jag har inget att skriva om. Det är tråkigt. Inget som engagerar mig tillräckligt mycket just nu. Jag har försökt. Först ville jag berätta att jag har blivit åsiktstrött. För att åsikter idag är så mycket mer än bara just en åsikt. Att hela du hänger och dinglar i ekot av din åsikt idag i vårt trendkänsliga etikettsamhälle. Och att det personliga har blivit politiskt till den grad att valet av pålägg på din frukostmacka är avgörande, typ.

Men det blev inget bra. Istället för att framföra något konstruktiv så lyckades jag med konststycket att framställa mig själv som någon slags wanna be 50-talist. Blä. Jag menar, jag har ju inget emot språklig utveckling, heller inte när dess syfte är politiskt, men när jag stöter på människor som i princip fryser ut mig ur debatten på grund av att jag säger hon istället för hen eller vad tusan det nu kan vara, så blir jag irriterad. Och en smula provocerad.  

Sen tänkte jag skriva om vädret på allas våra läppar. Att jag idag kände det som om jag sprungit en hel mara (skulle aldrig ske, annat än i denna typ av jämförelse) bara av att städa lite grann och att jag söker mig till skuggan och blir lugn av vetskapen att väderprognoserna envist fortsätter att varna för brand i skog och mark. Det är dock inte risken för brand som lugnar mig, men torr mark gör och alla de känslor jag associerar med det. Men så kom jag på, jag har ju skrivit om det tidigare. Om hur jag tror mig ha levt ett tidigare liv i Mellanöstern. 

Jag får inte till det. Det tycks ha blivit ett hack i skivan. Är det värmen? Eller är det helt sonika att jag är trött på mina egna åsikter också? 

13 juni 2014

Slagord för själens aktivism

Jag läser orden som bildar meningen; "Stop the glorification of busy", och jag tar till mig budskapet. Jag förstår det och jag vill skriva under på det. Det skulle kunna vara slagord för en själens aktivism mot prestationssamhället där en fulltecknad kalender tycks definiera oss som människor. Ju mer du har att göra desto bättre. 

Jobbar mycket, mycket och stressar också efter jobbet. Och när man sover. Har massor av aktiviteter och kör mindfullness! Får en klapp på axeln och är duktig.

Man kan läsa i rapporter att barn också stressar. Vi har apparater som effektiviserar våra liv och som gör det enklare eftersom vi slipper vänta på att någonting skall bli färdigt. Den manuella handpåläggningens tid är förbi. Själv blir jag bara mer stressad av alla maskiners dans med sekundvisaren. Jag tänker, det ska ju rymmas i huvudet också.  

Sen är det måndag och någon frågar vad du har gjort i helgen.

Och du svarar "ingenting". (Fast det är klart, en och annan känsla har ju faktiskt känts. Och du vaknade till en ny dag två gånger.)

Men det kan du ju inte säga.

Och som svar på ditt "ingenting", känner den du pratar med nästan ett behov av att trösta eftersom det inte finns något att värdera och ingen prestation att hänga upp dig på och säger; Sådana dagar är ju också sköna, man behöver det, att bara vara! Så himla skönt ibland.

Ja, säger du.

Sen hejdå.

12 maj 2014

Det är sällan logiskt

Inte heller detta inlägg. Sanna mina ord när jag säger att jag är de långa meningarnas främste förespråkare. Men om jag kunde förklara och påvisa logikens trofasta spel i denna fråga så skulle ju den som inte håller med mig kanske falla? Då skulle jag kunna säga; se här att jag har rätt och du har fel och tillsammans så blir jag en vinnare. Men jag skulle också, i samma sekund, genom mitt sätt att antyda din bristfällighet, totalt förlora och vad är då logiken värd? Nästan ingenting, annat än att den gör sig brukbar i diverse uppställningar och tabeller som förutom logik kan hänvisa till statistik och då mina vänner, är en människas känslor kopplade till erfarenhet mindre värd. Menar vissa. Men det är sällan logiskt. För när jag hittar ett mönster som ter sig någorlunda likriktad så brukar det, innan jag ens har hunnit formulera ordet s-l-u-t-s-a-t-s, bryta sin bana och liksom koppla ur sig själv och återigen måste jag vara öppen för att allt inte alltid är som det borde vara enligt logikens ramar. Jag säger det är ologiskt att vara människa för att logik är inte tillräkneligt inom detta ämne och det är som om jag har svaret på en fråga jag ännu inte formulerat. 

Förlåt mig, jag svamlar, men enklare uttryckt menar jag att min åsikt i detta sammelsurium av åsikter, i denna gryta av ihopkokade åsikter som blandar sig med varandra och ibland kallas liberala och som serveras gratis och nästan ibland också att man är villig att betala med någonting annat, någonting som stavas värdighet, för att få en enstaka människa att äta det man inte sällan med rädsla kokat ihop, min åsikt är den att du är född med ditt värde och behåller det genom hela livet oavsett vad.