Ibland.

Ibland, säkert som många andra så tänker jag att facebook inte är någonting för mig. Att facebook får mig att må dåligt och kastar om energipoolerna i mitt inre på ett sätt som inte kan vara sunt. För att facebook är som en flodvåg av information som äter upp mig. Att facebook är lite som Pandoras ask. Eller som att väcka en sovande vulkan och ut kommer glödhet lava.

Jag äter inte upp informationen som kommer mot mig men tvärtom. Den äter upp mig och kvar finns bara en liten veke som ändå, trots att den nyss har blivit utblåst och uppäten, sitter och irriterar sig över hur vissa människor (inte) tänker.

Jag råkade läsa kommentatorsfältet i en länkad artikel skriven av en kvinna som känner sig rädd för främmande män när hon går ensam ute på kvällarna. Det var alltså inte några av mina facebookvänner som hade kommenterat, men hundratals andra. Jag råkade skrolla bland kommentarerna av hat, rent hat som riktas mot skribenten. Massor av vassa pilar av sorgligt hat.

Hur är det ens fysiskt möjligt att skriva så utan att på något sätt koppla in hjärnan? Logiken? Förnuftet? Eller hjärtat.

Jag orkar inte mer då och står mellan att själv vässa min penna och byta ut bläcket mot syra och ge mig in i kampen av spydigheter OCH mellan att bara radera min profil och begrava den längst in i det mörka cyberspace där det inte blåser.

Men, jag valde någon slags medelväg och slutade läsa helt enkelt. Om den vägen är gyllene vette fan, men den fick mig i alla fall för tillfället att släppa frustrationen över hatet.

För någonstans inom oss, oavsett om vi lite förstrött bara skrollar oss igenom informationsflödet så måste vi ju ta ställning. Bra eller dåligt? Roligt eller tråkigt? Eller kanske till och med riktigt hemskt? Och ibland är någonting bara så vist och klokt. För visst finns det en hel del ljusglimtar också i hatets mörka korridorer.

Men detta ställningstagande, hur går jag runt det? Går det? Min avsikt är inte att bli en passiv samhällsmedborgare som inte engagerar sig i det som händer i världen. Tvärtom! Nej, nej, vi behöver mer kunskap om varandra. Jag vill bra lära mig att använda min energi på ett mer konstruktivt sätt och jag ska fundera ett tag till på hur jag ska gå till väga.

Peace,

Anki

Quotes and flashes

Jag är så trött på alla goda råd och 'pepp you up quotes' om hur livet ska levas. Handlar det inte om att du är din egen lyckas smed, yada, yada, så är det om hur du ska äta. Och att du äter fel som du gör nu. Att du kan dö. Imorgon kanske. Eller att du är lurad.

Om man glömmer lätt bort att du är en människa. Med förmåga att älska. Typ.

Jag tänker, back it up med lite science innan du basunerar ut till världen att vi är sjukare idag än förr i tiden. För det stämmer inte.

Ibland händer det också att människor påpekar andras brister bara för att lyfta sig själva. Men det kanske är en annan diskussion? Dock känner jag ett ganska starkt samband. Reglerna är fula i lifestyle-tävlingen. Tänka sig. "Men du ska inte döma". <--- Gillar't. 

Gäsp.

Och så undrar jag vad vi gör av alla quotes egentligen? Vad gör jag när jag står där inför ett val, stort som smått? Minns jag verkligen de där kloka orden som jag delade med mig av? Minns jag dem och lever jag enligt mottot? 

Jag tror nämligen inte att jag gör det. Inte så ofta i alla fall. Jag tror jag liksom bara lever på någon slags känsla. Inget fel med det heller ju. Men i samma stund som jag gillar, går jag med på något. Skriver under på något som liksom, känns bra. Och att jag kanske har gjort ifrån mig lite? På det spirituella planet, nästan också det andliga. The very fast version of meditation, eller nåt. Men vad hjälper det i det så kallade verkliga livet? 

I slutändan handlar väl mina känslor runt allt detta om en massexplosion. Det blir bara för mycket. Kloka ord i sig och sprid vishet är det egentligen inget fel på. Men jag måste värja mig mot den enorma mängden. Verkligen lyssna inåt och stänga av bruset. 

Kommer Facebook göra mig blind?

Mina tankar och reflektioner och kopplingen till mitt känsloliv, till hjärtat, måste sannerligen ha luttrats de senaste åren. Eller så är den en från början redan inlärd försvarsmekanism som syftar till att avvärja alla reaktioner som skulle kunna uppstå? Förmodligen. Reaktioner som skulle göra mig till ett känslomässigt vrak, oförmögen att göra någonting annat än att lida med andra. Lika bra att gå i kloster då.

Jag konsumerar en ansenlig mängd information varje dag, en stor portion tragiska situationer och livsöden. Ofta läser jag bara rubrikerna, men ändå. På Facebook får jag läsa om diverse politiska övergrepp, förtryck och orättvisor. Varje dag. Om barn på barnhem och om människor som inte överlevde. Som idag till exempel, om en kvinnlig journalist som bara blev 33 år gammal och lämnade efter sig man och tre barn. Om hur hon kämpat förgäves mot en cancer som var starkare än henne, och om hur hennes treårige son krampaktigt brukade hålla om hennes ben av rädsla att förlora sin mamma. Det var en läsning som krävde en koppling mellan hjärna och hjärta. Det var någonting jag kostade på mig, att gråta en smula för hennes familj. Men inte alltid gör jag det. Ofta scrollar jag  mig igenom flödet av tragedier, kaninögd, som Thåström sa i någon låt om förlorad kärlek. Som om jag betraktade Europavädret, det vill säga med inte särskilt stor inlevelse. Kanske till och med att Spaniens evinnerliga solsken engagerar mig mer ibland? Jag vet inte. Men hur som helst kan jag inte låta bli att fundera över om mängden information som vi så kallade moderna människor hinner insupa innan lunch verkligen är en sund mängd? Och om vi nu inte är anpassade för den mängden, vad händer när vi sorterar bort sådant som egentligen borde tala till våra hjärtan? Blir vi halvblinda också utanför Facebook? I den verkligen världen, när vi möter våra medmänniskor? Jag hoppas inte det. Men det kommer säkert någon avhandling om detta inom snar framtid och med högsta sannolikhet kommer jag hitta till den via Facebook.