Mina tankar och reflektioner och kopplingen till mitt känsloliv, till hjärtat, måste sannerligen ha luttrats de senaste åren. Eller så är den en från början redan inlärd försvarsmekanism som syftar till att avvärja alla reaktioner som skulle kunna uppstå? Förmodligen. Reaktioner som skulle göra mig till ett känslomässigt vrak, oförmögen att göra någonting annat än att lida med andra. Lika bra att gå i kloster då.
Jag konsumerar en ansenlig mängd information varje dag, en stor portion tragiska situationer och livsöden. Ofta läser jag bara rubrikerna, men ändå. På Facebook får jag läsa om diverse politiska övergrepp, förtryck och orättvisor. Varje dag. Om barn på barnhem och om människor som inte överlevde. Som idag till exempel, om en kvinnlig journalist som bara blev 33 år gammal och lämnade efter sig man och tre barn. Om hur hon kämpat förgäves mot en cancer som var starkare än henne, och om hur hennes treårige son krampaktigt brukade hålla om hennes ben av rädsla att förlora sin mamma. Det var en läsning som krävde en koppling mellan hjärna och hjärta. Det var någonting jag kostade på mig, att gråta en smula för hennes familj. Men inte alltid gör jag det. Ofta scrollar jag mig igenom flödet av tragedier, kaninögd, som Thåström sa i någon låt om förlorad kärlek. Som om jag betraktade Europavädret, det vill säga med inte särskilt stor inlevelse. Kanske till och med att Spaniens evinnerliga solsken engagerar mig mer ibland? Jag vet inte. Men hur som helst kan jag inte låta bli att fundera över om mängden information som vi så kallade moderna människor hinner insupa innan lunch verkligen är en sund mängd? Och om vi nu inte är anpassade för den mängden, vad händer när vi sorterar bort sådant som egentligen borde tala till våra hjärtan? Blir vi halvblinda också utanför Facebook? I den verkligen världen, när vi möter våra medmänniskor? Jag hoppas inte det. Men det kommer säkert någon avhandling om detta inom snar framtid och med högsta sannolikhet kommer jag hitta till den via Facebook.
Jag konsumerar en ansenlig mängd information varje dag, en stor portion tragiska situationer och livsöden. Ofta läser jag bara rubrikerna, men ändå. På Facebook får jag läsa om diverse politiska övergrepp, förtryck och orättvisor. Varje dag. Om barn på barnhem och om människor som inte överlevde. Som idag till exempel, om en kvinnlig journalist som bara blev 33 år gammal och lämnade efter sig man och tre barn. Om hur hon kämpat förgäves mot en cancer som var starkare än henne, och om hur hennes treårige son krampaktigt brukade hålla om hennes ben av rädsla att förlora sin mamma. Det var en läsning som krävde en koppling mellan hjärna och hjärta. Det var någonting jag kostade på mig, att gråta en smula för hennes familj. Men inte alltid gör jag det. Ofta scrollar jag mig igenom flödet av tragedier, kaninögd, som Thåström sa i någon låt om förlorad kärlek. Som om jag betraktade Europavädret, det vill säga med inte särskilt stor inlevelse. Kanske till och med att Spaniens evinnerliga solsken engagerar mig mer ibland? Jag vet inte. Men hur som helst kan jag inte låta bli att fundera över om mängden information som vi så kallade moderna människor hinner insupa innan lunch verkligen är en sund mängd? Och om vi nu inte är anpassade för den mängden, vad händer när vi sorterar bort sådant som egentligen borde tala till våra hjärtan? Blir vi halvblinda också utanför Facebook? I den verkligen världen, när vi möter våra medmänniskor? Jag hoppas inte det. Men det kommer säkert någon avhandling om detta inom snar framtid och med högsta sannolikhet kommer jag hitta till den via Facebook.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar