Jag är en ombytlig människa. En sån som ändrar sig emellanåt. Nu har jag kommit att gnugga visionen om Gud ur mina ögon. Jag känner, tror, tycker att det inte finns någon Gud annat än i mina före detta önskningar. Och att det är okej. Jag vill inte ens ha en Gud som ser mig eller bistår mig när hjärnans räckvidd inte är tillräcklig.
Det är att ta en risk. Men jag är beredd. För visst är det en risk att frivilligt avskriva sig den försäkring som sägs ha givit dig livet? Du kan ju komma att stå ensam i slutet. Därför skall du för säkerhets skull också tro på att det finns någonting större än oss levande, som tar emot dig när du faller. En slags livränta.
Innan min pappa dog trodde jag inte nämnvärt på någon Gud. Jag sa väl som många andra, att jag trodde på något. Sen att detta "något" skulle skilja sig från vad troende menar med Gud har jag svårt att förstå. Det verkar ologiskt. Antingen tror du på en intelligent kraft utanför dig själv eller så gör du inte det? Rätta mig om jag har fel.
Jag förstår Gudsbehovet utifrån hur människans psyke är konstruerat. Efter att jag nekat min pappa kontakt i närmare tre år dog han plötsligt en dag. Jag var inte där, ingen var där. En lång historia, en annan historia. Men hur min hjärna då såg till att hjälpa sig själv vid den skoningslösa insikten att det var för sent. Att han dog ensammast i världen. Så för att lättare hantera fallet konstruerade jag en fallskärm. För jag trodde mig nämligen se ett tecken, om att ljuset finns där bakom allt mörker och att döden (när helst den inträffar) har en mening. Detta tecken var en enkel vardagshändelse som jag tolkade som en vinkning från änglarna för att jag behövde det då. Men sett med ogrumlade ögon, knappast. Det var en slump och det fanns tomhet som behövde fyllas.
Vi ska ju ses igen tänkte jag under ett års tid.
Sen vaknade jag och började fundera på det här med att vara sann mot sig själv. Och sårbar. Då föreföll det mig lögnaktigt att tro på detta något. Jag ville hellre stå utan Gud. För det gör mer ont och är mer på riktigt. Det är nämligen mycket värre att betänka att döden är definitiv och att det faktiskt är för sent. Att stanna kvar i insikter som smärtar utan att tillskriva det som sker en mening från ovan, gör ont. Men mörkret är en del av att vara människa. Det vet du redan.
Jag behöver heller inte Gud för att förklara kärleken till människor som står mig nära. Inte heller för att förstå varför koltrastars sång om sommaren får mig att känna det som om hela jag bestod av min hörsel allena. Har du hört en koltrast sjunga? Gör det. Det är inte klokt. Men det är inte Gud. Det är koltrasten. Det finns säkert en vassare förklaring någonstans. Inte heller behöver jag Gud för att förklara alla de gånger jag varit så förälskad att jag svävat fram över trösklar och asfalt, blind för allt annat.
Vissa tror att allt sådant är ett verk av Gud. Jag tror att Gud är ett verk av människan.
Jag tror att min Gudslusta under perioder av mitt liv har haft att göra med ett underskott av svaga punkter. Och att inte ha haft förmågan att visa dem för andra människor. För det vi sliter med i form av trasiga förbindelser oss emellan, skavda av brist på den sårbarhet som är nödvändig för att relationer ska kännas meningsfulla kan få vem som helst att börja tro på Gud, tomten, trollmor.
Så har det varit för mig. Och Gud, tomten och trollmor som inte konfronterar oss på samma sätt som människor gör, eftersom Gud, tomten och trollmor endast är det du tillskriver dem medans människor kan vara så irriterande verkliga med alla sina blodkärl, ögonblinkningar och tystnader mellan orden, vilket kan vara krävande att bemöta eftersom det också förutsätter att du på något sätt replikerar, med eller utan ord, men i alla fall känslomässigt. Då är det lättade att vara sårbar tillsammans med Gud. Och sårbar måste man vara tillslut, annars finns risk för att man går rakt in i en vägg gjord av sten. Klart att en relation med Gud kan bli betydelsefull.
Det måste finnas något större kanske vi tänker när vi passerar varandra med upphöjda huvuden och stängda ögon. Hur blev det så här? Då svarar Gud med en utsträck hand och som en möjlighet. Eller som en flytväst att ta på när havet stormar och båten du sitter i inte känns tillförlitlig. (Glöm ej heller att Gud också är en "illusion" väl förvaltad i människans historia, en kunskap som du tilldelats av andra människor en gång i tiden.)
För, vad har jag för anledning att tro annars? Ingen. Det finns förklaringsmodeller att tillgå i frågan på varför vi är här. Vissa mer trovärdiga än andra. Gud är den minst trovärdiga. Och att vi har förmågan att älska behöver nödvändigtvis inte ha att göra med universums uppkomst. Eller så har det det, men på ett annat plan.
Jag kommer fortsätta att respektera och intressera mig för dig som tror. Och jag är inte ute efter att argumentera eller på annat sätt försöka ställa mig över dig. I själva verket vill jag dricka kaffe med dig. Och jag ska vara sann mot mig själv.
Till sist. Mitt liv är inte mindre intressant utan Gud. Tvärtom så blir det oförutsägbart på ett sätt som gör att jag fascineras ännu mer. Och så tvingas jag att lyssna.
Men jag kanske ångrar mig en dag.
Det är att ta en risk. Men jag är beredd. För visst är det en risk att frivilligt avskriva sig den försäkring som sägs ha givit dig livet? Du kan ju komma att stå ensam i slutet. Därför skall du för säkerhets skull också tro på att det finns någonting större än oss levande, som tar emot dig när du faller. En slags livränta.
Innan min pappa dog trodde jag inte nämnvärt på någon Gud. Jag sa väl som många andra, att jag trodde på något. Sen att detta "något" skulle skilja sig från vad troende menar med Gud har jag svårt att förstå. Det verkar ologiskt. Antingen tror du på en intelligent kraft utanför dig själv eller så gör du inte det? Rätta mig om jag har fel.
Jag förstår Gudsbehovet utifrån hur människans psyke är konstruerat. Efter att jag nekat min pappa kontakt i närmare tre år dog han plötsligt en dag. Jag var inte där, ingen var där. En lång historia, en annan historia. Men hur min hjärna då såg till att hjälpa sig själv vid den skoningslösa insikten att det var för sent. Att han dog ensammast i världen. Så för att lättare hantera fallet konstruerade jag en fallskärm. För jag trodde mig nämligen se ett tecken, om att ljuset finns där bakom allt mörker och att döden (när helst den inträffar) har en mening. Detta tecken var en enkel vardagshändelse som jag tolkade som en vinkning från änglarna för att jag behövde det då. Men sett med ogrumlade ögon, knappast. Det var en slump och det fanns tomhet som behövde fyllas.
Vi ska ju ses igen tänkte jag under ett års tid.
Sen vaknade jag och började fundera på det här med att vara sann mot sig själv. Och sårbar. Då föreföll det mig lögnaktigt att tro på detta något. Jag ville hellre stå utan Gud. För det gör mer ont och är mer på riktigt. Det är nämligen mycket värre att betänka att döden är definitiv och att det faktiskt är för sent. Att stanna kvar i insikter som smärtar utan att tillskriva det som sker en mening från ovan, gör ont. Men mörkret är en del av att vara människa. Det vet du redan.
Jag behöver heller inte Gud för att förklara kärleken till människor som står mig nära. Inte heller för att förstå varför koltrastars sång om sommaren får mig att känna det som om hela jag bestod av min hörsel allena. Har du hört en koltrast sjunga? Gör det. Det är inte klokt. Men det är inte Gud. Det är koltrasten. Det finns säkert en vassare förklaring någonstans. Inte heller behöver jag Gud för att förklara alla de gånger jag varit så förälskad att jag svävat fram över trösklar och asfalt, blind för allt annat.
Vissa tror att allt sådant är ett verk av Gud. Jag tror att Gud är ett verk av människan.
Jag tror att min Gudslusta under perioder av mitt liv har haft att göra med ett underskott av svaga punkter. Och att inte ha haft förmågan att visa dem för andra människor. För det vi sliter med i form av trasiga förbindelser oss emellan, skavda av brist på den sårbarhet som är nödvändig för att relationer ska kännas meningsfulla kan få vem som helst att börja tro på Gud, tomten, trollmor.
Så har det varit för mig. Och Gud, tomten och trollmor som inte konfronterar oss på samma sätt som människor gör, eftersom Gud, tomten och trollmor endast är det du tillskriver dem medans människor kan vara så irriterande verkliga med alla sina blodkärl, ögonblinkningar och tystnader mellan orden, vilket kan vara krävande att bemöta eftersom det också förutsätter att du på något sätt replikerar, med eller utan ord, men i alla fall känslomässigt. Då är det lättade att vara sårbar tillsammans med Gud. Och sårbar måste man vara tillslut, annars finns risk för att man går rakt in i en vägg gjord av sten. Klart att en relation med Gud kan bli betydelsefull.
Det måste finnas något större kanske vi tänker när vi passerar varandra med upphöjda huvuden och stängda ögon. Hur blev det så här? Då svarar Gud med en utsträck hand och som en möjlighet. Eller som en flytväst att ta på när havet stormar och båten du sitter i inte känns tillförlitlig. (Glöm ej heller att Gud också är en "illusion" väl förvaltad i människans historia, en kunskap som du tilldelats av andra människor en gång i tiden.)
För, vad har jag för anledning att tro annars? Ingen. Det finns förklaringsmodeller att tillgå i frågan på varför vi är här. Vissa mer trovärdiga än andra. Gud är den minst trovärdiga. Och att vi har förmågan att älska behöver nödvändigtvis inte ha att göra med universums uppkomst. Eller så har det det, men på ett annat plan.
Jag kommer fortsätta att respektera och intressera mig för dig som tror. Och jag är inte ute efter att argumentera eller på annat sätt försöka ställa mig över dig. I själva verket vill jag dricka kaffe med dig. Och jag ska vara sann mot mig själv.
Till sist. Mitt liv är inte mindre intressant utan Gud. Tvärtom så blir det oförutsägbart på ett sätt som gör att jag fascineras ännu mer. Och så tvingas jag att lyssna.
Men jag kanske ångrar mig en dag.
