Några ord om sanningen

Jag funderar på sanningen och de personer som säger sig ha den. De är många och finns överallt, inte minst i media och sociala medier, men även bland rådgivare av olika slag. Dessa som säger sig sitta på sanningen får mig att känna att jag knappast tror dem! För det finns något ödmjukt i att buga sig inför att det som är ansett som sanning, bara är en sanning sedd ur en viss referensram. Därför bör man kanske använda ord som "fakta" med viss försiktighet, eller åtminstone inse att ord som just "fakta" och "sanning" aldrig är hundraprocentiga. Den absoluta sanningen finns säkert där ute någonstans, men det som just du säger är sanning behöver med andra ord inte vara det. För mig. Eller för nästa person du möter. För mitt referenssystem vilar kanske på andra erfarenheter än dina och utifrån den vetskapen blir det en smula svårt att avgöra vem som har rätt. Och än viktigare, behöver vi ens veta det?

Sen finns det vissa områden som är mätbara och där det faktiskt går att tala om en "sanning" på ett mer kliniskt sätt. I alla fall utifrån en gemensam världsbild. Men vem vet, kanske ett plus ett inte alltid behöver vara två...

När Arla predikar om att mjölk är bra, är ett lysande exempel på sanning med modifikation. Samma sak med alla politiska artiklar skrivna av personer som själva står bakom den politik de predikar. Ja, du förstår säkert. Arla har massor att vinna på sina "sanningar" om mjölkens fördelar till oss konsumenter. Men helhetsperspektivet saknas i båda exemplen ovan och därför blir det svårt att i dessa fall säga sig representera sanningen. Myntet har två sidor. Att säga sig ha sanningen kan också på ett inre plan motiveras av känslan av makt över andra människor. Och vissa människor får som bekant stor tillfredsställelse av den känslan!

Hur som helst så tror jag heller inte att det är särskilt sunt att gå runt och tro att man äger sanningen, eller ens att man innehar aktieandelar i den. Jag tror att sanningen är mer eller mindre subjektiv och att inbilla sig att man bär på dess hemlighet framstår för mig snarare som ett uttryck för grandiositet än något annat.

Note: Självklart ska vi kunna referera till det som anses vara fakta i dagligt tal, annars skulle vi ju vara tvungna att ha en högst filosofisk inställning till allt. Existerar jag ens? På riktigt? :)

Att hålla sig till rätt definition

Ibland händer det att människor har åsikter om någonting som går helt emot dina. Trots att ni kanske från början stod bakom samma idé. Men deras tolkning och praktiserande av denna idé strider så pass mycket mot dina principer att du avsäger allt som har med ämnet att göra och istället blir lite anti, för att inte tala om provocerad av hela företeelsen. Feminismen idag verkar vara ett sådant exempel.

Om jag skulle låta vissa typer av så kallade feministiska idéer få diktera hela frågan, skulle jag ju också överge min tro på att feminism behövs och att vi med den har utvecklat mycket positivt i vårat samhälle.

Därför tror att det är en bra idé att hålla sig till själva definitionen av vad någonting egentligen är och ta ställning utifrån det. Annars blir man lite ägd. Och på samma gång förlorad.

Förvisso förstår jag att tolkningar kan göras utifrån "den rätta definitionen", speciellt när det gäller "social likställighet". Jag läser dock inte in att målet bör vara att sudda ut könen för att komma dit, som det vet jag att vissa gör. Och jag tänker hur som helst inte låta andras tolkningar diktera villkoren för vad vad feminism är eller inte är.

Enligt svenska akademins ordlista: 

FEMINISM -is⁴m, r.; best. -en.

[jfr d. feminisme; av fr. féminisme, till lat. femina (se FEMININ, adj.)]

[FEMINISM 1]

1) åskådning som hävdar o. rörelse som arbetar för kvinnans fulla (ekonomiska, sociala o. politiska) likställighet med mannen, kvinnoemancipation(en), kvinnorörelse(n). SD 1896, nr 157, s. 5. Den svenska feminismen daterar sig från Fredrika Bremers verksamhet. KLEEN Kvinn. 210(191O).

Det är sällan logiskt

Inte heller detta inlägg. Sanna mina ord när jag säger att jag är de långa meningarnas främste förespråkare. Men om jag kunde förklara och påvisa logikens trofasta spel i denna fråga så skulle ju den som inte håller med mig kanske falla? Då skulle jag kunna säga; se här att jag har rätt och du har fel och tillsammans så blir jag en vinnare. Men jag skulle också, i samma sekund, genom mitt sätt att antyda din bristfällighet, totalt förlora och vad är då logiken värd? Nästan ingenting, annat än att den gör sig brukbar i diverse uppställningar och tabeller som förutom logik kan hänvisa till statistik och då mina vänner, är en människas känslor kopplade till erfarenhet mindre värd. Menar vissa. Men det är sällan logiskt. För när jag hittar ett mönster som ter sig någorlunda likriktad så brukar det, innan jag ens har hunnit formulera ordet s-l-u-t-s-a-t-s, bryta sin bana och liksom koppla ur sig själv och återigen måste jag vara öppen för att allt inte alltid är som det borde vara enligt logikens ramar. Jag säger det är ologiskt att vara människa för att logik är inte tillräkneligt inom detta ämne och det är som om jag har svaret på en fråga jag ännu inte formulerat. 

Förlåt mig, jag svamlar, men enklare uttryckt menar jag att min åsikt i detta sammelsurium av åsikter, i denna gryta av ihopkokade åsikter som blandar sig med varandra och ibland kallas liberala och som serveras gratis och nästan ibland också att man är villig att betala med någonting annat, någonting som stavas värdighet, för att få en enstaka människa att äta det man inte sällan med rädsla kokat ihop, min åsikt är den att du är född med ditt värde och behåller det genom hela livet oavsett vad.