Vintern rasar (har redan rasat)

Av besvikelse. Och av sorg över att smältas bort och låta sig överlåtas av våren. Våren å andra sidan är övertygad och befriad från tvivel. Dess riktning är lika förutsägbar som Aftonbladets rubriker efter schlagerfestivalen. Bröstchock! Hösten kanske inte kommer. Sommaren däremot står och väntar bakom ett hörn och snart, mycket snart kommer den springa sitt extatiska maratonlopp genom landet och med sig på färden har den mig och alla andra dyrkare av dess strålande predikan. Om den tvekar, vilket den kommer göra, kommer vi sammanbitna klaga över den dåligt tilltagna grillglöden i den kyliga antisommarkvällen, inlindade i varma filtar och vår gnagande snopenhet. Någon kommer kanske säga att värmen kommer efter midsommar. Och jag kommer vara den första att tro på det. En positiv inställning är ett måste. I alla fall vad vädret angår. 

Mellanösterns sol

Det börjar bli torrt ute. Torrt i marken och torrt i förbisedda krukor på fönsterbrädorna. Idag blåste vinden så de där små frökapslarna från lövträden lossnade och lade sig i kolonier på gatorna här i Hudiksvall. Krackelerad jord och utströdda frökapslar får mig alltid att tro att jag lever på ett ställe där man tar värmen för given. Där man vågar vara inne fast att det är sol eftersom solen kommer skina imorgon igen. Man kommer väckas av den och inte nämnvärt reagera, annat än att allt är som vanligt. Och så har man säkert också något slags träd på gården som ger behaglig skugga när värmen är som tätast. Där står ett bord och några stolar placerade. Frukostar på oregelbundna tider och släpiga steg till något ärende.

Hela jag är en enda dagdröm ibland och dagar som den idag lever jag drömskt i verkligheten och på något sätt också alltid med en historia närvarande i mina tankar. Jag har nästan svårt att själv förstå min känsla av släktskap med torr mark och varma vindar. Trodde jag på tidigare liv vore svaret enkelt. Mellanöstern, marknader, dofter, nätter och en annan slags matlagning. Jag blev säkert en gammal gumma där under trädet och som äldst blev jag sensommaren 1978, stunden innan jag slutade andas och gick in i nästa stund, i nästa liv, som till ganska stor del skulle komma att utspela sig i en liten kuststad i landet Sverige. Eller kanske att det dröjer en stund innan man återföds? Att man svävar runt i något slags mellandimension, i ett starkt ljus, icke synligt för de kroppsliga. Och sen när tid är, hittas en lämplig kropp på väg ut i livet som man får äran att besätta med sin själ. Jag vet inte. Men det vore praktiskt och skulle lättare förklara min nästan besatthet vid denna typ av väder och annat som också rymmer under himlen i de länder jag aldrig ens besökt. Inte vad jag kan minnas i alla fall. Men jag ska.

Jag måste bara få prata om vädret

Jag måste bara få berätta att vi har sol idag och att den värmer. Den värmer minsann den frostigaste själ till en kroppstempererad melodi och får orden att våga lite mer. Lite mer leende är ögonen när de möts, nu till skillnad från då, då blicken fäste vid uppluckrad is på grå asfalt. Att det är någonting nästan magiskt som händer när solen vill spegla något annat än det som handlar om effektivitet. Att man får "bara vara" som det visst heter när man inte ägnar sig åt någonting särskilt, när man inte ägnar sig åt någonting som 1: Handlar om att prestera eller 2: Någonting som på annat sätt adderar poäng till det personliga life style cv:et. För visst verkar det som om mycket idag handlar om just det? Om att prestera och saluföra sin livsstil. Vilket slags liv man har valt och att det som ingår, i form av ekologiska val och rätt slags tapeter, vad man äter, hur man äter, med vilka man äter, om man äter(?) till hur barnen är klädda och rätt slags politik, att allt det handlar om huruvida vi räknas eller inte. Som om det fanns en barometer som tog tempen på varje enskilt val vi gör i livet för att på så sätt hjälpa oss att avgöra om valet i sig har gjort sig förtjänt av ett stort antal tummar som pekar uppåt eller inte? Tummar som ibland även de har lärt sig att samspela med det medialt gångbara brusets melodi. Ja, det gäller även mig. Inte minst är det jag som ibland ängsligt väger mina val i sköra vågskålar i tron att jag kommer avgöras om jag väljer fel. Men jag försöker att undgå det mest kreddigt sjuka och istället våga välja det som är jag. Men det kräver fler dagar som denna, fler dagar av sol och kisande ögon som är livet istället för life style. Tack för mig. 

Ps. Jag tycker det är jättebra med ekologiskt.