Jag vaknar ur en dimmig sömn. Minns ej drömmarna, men vet att de varit där. Att de passerat mitt psyke genom natten, bearbetandes livets intryck. Vi drömmer alltid. En slags själens renhållningsarbete. Ofta med en förundran dagen efter, men som går att avtäcka i en logisk förklaring. Som för den sakens skull inte behöver kompromissa med vår fascination över drömmarnas eventuella budskap.
Jag är en dimma på morgonen. Utspridd och osorterad, längtandes tillbaka till det medvetslösa sinnestillstånd som kallas sömn. Med automatiska rörelser brygger jag kaffe. Eller sätter i ordning kaffebryggaren. Väntar. Det är tyst hemma. De andra är ute. Fortfarande med den sårbarhet som hör de nyvakna sinnena till sätter jag mig i min läsfåtölj. Jag hör hur grenarna prasslar utanför fönstret. Det är grått ute. Jag dricker mitt kaffe, fyller hjärnan med innehåll. Återfår konturer och börjar läsa i en bok som ger mig en läsupplevelse utöver det ovanliga. Varje mening är en intellektuell och språklig hänförelse. Ibland lägger jag ifrån mig boken och begrundar det jag läser. Tar en paus och målar upp scenarion i mitt huvud. Fantiserar över sommaren som gör sig redo. Över hur grönt landskapet brukar vara då och det slår mig hur exceptionellt olika årstiderna är. Från dött och vitt till grönt och levande med en klar riktning. Det är som om vintern är sommarens dödsrike. Vintern är sommarens död, där ingenting längre andas. Över dödens kalla skal drar vi våra barn i pulkor. Sen kommer renässansen, pånyttfödelsen och solen förser landskapet med de förutsättningar som gör att den kan släppa taget om livlösheten. Återigen hittar naturen en mening och sprider sin livslust över jorden, befruktar sig själv och förser människorna med en inramning som närmast kan likna ett förlovat land. Det känns otroligt hoppfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar