Fyller hjärnan med innehåll

Jag vaknar ur en dimmig sömn. Minns ej drömmarna, men vet att de varit där. Att de passerat mitt psyke genom natten, bearbetandes livets intryck. Vi drömmer alltid. En slags själens renhållningsarbete. Ofta med en förundran dagen efter, men som går att avtäcka i en logisk förklaring. Som för den sakens skull inte behöver kompromissa med vår fascination över drömmarnas eventuella budskap. 

Jag är en dimma på morgonen. Utspridd och osorterad, längtandes tillbaka till det medvetslösa sinnestillstånd som kallas sömn. Med automatiska rörelser brygger jag kaffe. Eller sätter i ordning kaffebryggaren. Väntar. Det är tyst hemma. De andra är ute. Fortfarande med den sårbarhet som hör de nyvakna sinnena till sätter jag mig i min läsfåtölj. Jag hör hur grenarna prasslar utanför fönstret. Det är grått ute. Jag dricker mitt kaffe, fyller hjärnan med innehåll. Återfår konturer och börjar läsa i en bok som ger mig en läsupplevelse utöver det ovanliga. Varje mening är en intellektuell och språklig hänförelse. Ibland lägger jag ifrån mig boken och begrundar det jag läser. Tar en paus och målar upp scenarion i mitt huvud. Fantiserar över sommaren som gör sig redo. Över hur grönt landskapet brukar vara då och det slår mig hur exceptionellt olika årstiderna är. Från dött och vitt till grönt och levande med en klar riktning. Det är som om vintern är sommarens dödsrike. Vintern är sommarens död, där ingenting längre andas. Över dödens kalla skal drar vi våra barn i pulkor. Sen kommer renässansen, pånyttfödelsen och solen förser landskapet med de förutsättningar som gör att den kan släppa taget om livlösheten. Återigen hittar naturen en mening och sprider sin livslust över jorden, befruktar sig själv och förser människorna med en inramning som närmast kan likna ett förlovat land. Det känns otroligt hoppfullt. 

Mina rutiner. Du kommer inte orka läsa klart detta.

Jag har inga. Eller jo, en som sitter som handen i handsken har jag. Och nu menar jag inte rutiner i form av att duscha, äta och sånt, för det gör jag. I alla fall duschar. Äter gör jag också, men gärna på helt orutinerade tider. Ibland glömmer jag att äta, eller liksom prioriterar någonting annat. Och det händer när jag handlar och inte är hungrig just i handlingens stund där jag strosar omkring bland mathyllorna, att jag inte köper någon mat alls, förutom några standardvaror kanske och toalettpapper kan man ju som bekant inte äta. Det verkar som om jag då tror (måste fråga mig själv) att stunden av ickehunger också kommer infinna sig om några timmar när det är middagstid. Men så blir det ju aldrig. Jag ångrar mig alltid och får antingen komma överens med min sambo om att han ska handla, åka och handla själv (igen), eller eventuellt laga en konstig gryta av de ingredienser som råkar finnas i kylen. Saltgurka och ketchup. Och ris. Gott!

Rutinen som däremot upprepas andaktigt varje morgon är att jag dricker kaffe och blir till. Kaffet ger mig konturer och pre-kaffe är jag bara en osynlig massa som flyter fram i lägenheten på ett zombiesätt. Ljudlöst men tar ändå mycket plats. Jag antar att det är den morgontrötta själen som smetar ut sig på interiören innan den fått sin prydliga lilla koffeinavgränsning? Post-kaffe är jag finfin.

Till och med ljudet av kaffe som hälls upp i en stor mugg tycker jag är vackert. Ju större mugg desto mera ljud. Sen hur det ryker stilla om den svarta drycken och hur det dämpar sig till klunkvänglig temperatur när den kalla mjölken blandar sig med det varma kaffet. Första avsmakningen är nästan för det mesta mer eller mindre himmelsk. Men det finns grader av himmelen. Ibland smakar det bara halvvägs. Jag dricker kaffe i en jättestor temugg varje morgon. Sen händer det att jag inte dricker kaffe på hela dagen, faktiskt. 

Det var nu inte tänkt att detta inlägg skulle handla om min kärlek till kaffe, men om mina antipatier för just rutiner. Jag förundras de människor som slappnar av och känner sig trygga i alla de rutiner de gjort till sina. Själv kan jag knappt köpa samma schampo två gånger i rad utan att tycka att jag går miste om möjlighet till omväxling. Heller inte tandkräm. Om den är "gelig" nu kommer den vara "pastig" nästa gång.

Inte mist brukar detta mitt drag synas i mitt hår. Jag har haft väldigt många olika slags frisyrer och hårfärger och ofta har jag gått från långt till kort, eller från superblont till mörkt hår. Just nu har jag krulligt hår efter att jag råkade gå till frisören och permanenta mig för sju veckor sedan. Nu är jag såklart trött på krullarna, men de i sin tur verkar sannerligen inte vara trötta på mig. Nej då, de har bitit sig fast! Folk tror att jag är naturligt lockig och säger om min ena dotters naturligt lockiga hår, som hon har efter sin pappa, att det är tydligt vem hon har ärvt lockarna efter. Och så tittar de menande på mig. Jo, jag tackar jag. Permanentvätska.

Sedan jag och min sambo skaffade barn har rutiner naturligt nog kommit att ta större plats i mitt liv. Det gör ju lätt det. Men det är en utmaning för en sån som mig som ändå inte är så jobbig att hantera. Tur det. Något annat är väl inte diskutabelt antar jag. Jag kan hur som helst inte låta bli att förundras över hur lättvindigt de tar till sig en rutin. Om jag har bett dem om hjälp, eller snarare erbjudit dem att hjälpa till med att duka bordet inför middagen (saltgurk och ketchupgrytan), så vill de göra samma sak nästa dag också, och nästa, och nästa! Det är så fascinerande hur de kommer ihåg minsta lilla "det gjorde vi igår", så då ska vi göra på samma sätt idag.

Undrar hur de blir när de blir äldre? Kanske kommer deras revolt mot mig att handla om rutiner? Det vill säga att de på ett extremsätt kommer hålla sig benhårt till minsta rutin och göra scheman i excel som de följer slaviskt i detalj. "07:22 - drick 55 grader varmt fläderte med mellanmjölk i den blommiga koppen.". "07:35 - diska koppen.". Skulle inte förvåna mig med tanke på att jag till och med har tänkt att någon gång skriva en bok som ska börja från mitten. Jag kan inte förklara vad jag menar, för självklart kan man skriva en historia och börja från just mitten av det händelseförlopp man vill återge, för att senare återge början och sist slutet. Men min motivation till att börja "från mitten" är starkt driven av just omväxling och att återge historien i cirkelform istället för i linjär från a till ö. Och jag menar verkligen i cirkelform, eller varför inte i ovalform kom jag att tänka på nu? Jag har inte helt klart för mig vad det kommer innebära rent dramaturgiskt, men jag känner starkt för idén. Och det är bärande. ;)

Något mer som jag absolut ogillar i rutinväg är att vika kläder och lägga in dem i garderoben. Därför gör jag det inte. Jag trycker skamlöst in dem och är lika lättad varje gång över att inte behöva ta tag i garderobskaoset "just nu". Manjana liksom.