Jag har börjat fotografera igen. Och jag gör det på riktigt, för tiden finns på ett annat sätt nu när mina tjejer inte är länge är bebisar och jag inte spenderar de nattliga timmarna med att amma dem. Det är en fantastisk sysselsättning att umgås med en kamera, en besatthet nästan som drog. Jag glömmer klockan helt och fullständigt och blir lika uppriktigt förvånad varje gång jag märker att den redan har hunnit blivit 03.30 när jag sitter och redigerar mina bilder.
Här om kvällen var jag på "pappas kyrkogård" för att vattna blommorna på graven. Det behövdes, de hade nästan torkat ut. Hur som helst, jag skulle bara ge de lite vatten och sen åka och handla var det tänkt. Men eftersom jag hade råkat ta med mig kameran blev det ett kyrkogårdsbesök på nästan tre timmar. Så kan det gå. När jag var kom hem sov hela familjen djupt i sina sängar och jag var alldeles vimmelkantig av eufori. Den bästa drogen, att vara kreativ. Jag tror det är en måste för att så lättsamt som möjligt kryssa sig fram i vardagsoceanerna. Ett måste för mig att få uttrycka hjärtats ocensurerade röst. Det är en röst jag inte har någon kontroll över, men som finns där och tar över när jag släpper fram den. Ibland tycker jag att den är väl burlesk, nästan på gränsen till osmaklig.
Bilden länkar till min hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar