När skolklockan ringer kan jag höra om det är soligt ute eller regnar. I solsken tycks ringsignalen stanna till och dallra ett litet slag i luften innan den klingar av. Jag antar att det är högtrycket som gör att himlen blir högre och ljuden större. Jag bor nära en skola. Det är ett minnenas förtret eller fröjd om man så vill. Det bara är. Springet på gruset som rullar. Till och med det kan jag höra. Ett sådant grus är alltid riskabelt.
När jag gick i skolan blev en pojke i min klass mobbad medans lärarna drack kaffe i lärarrummet. Jag var feg, saknade civilkurage och blundade. Jag var rädd för de som mobbade. Lärarna visste vad som föregick. Men de led brist på empati, därför drack de kaffe med påtår som gjorde dem blinda. En av lärarna var tjusigt klädd nästan varje dag. Hon fick oss att sjunga sånger. Jag hatade att sjunga och brukade mima texten eftersom det var fel att hata att sjunga. En dag kom pojkens pappa till klassrummet och bad mobbarna om att sluta förstöra hans son. Han höll ett tal och blev blank om ögonen. En stor och stark pappa vars sårbarhet fick mitt hjärta att slå snabbare.
Jag vill tillbaka till den tiden, bara för några minuter. Jag vill stå upp för min klasskamrat. Springa upp till lärarrummet, kasta sand på alla blinda och skrika, Varför ser ni ingenting?
En sak till. Jag tycker inte om gilla-funktionen på kommentarer på Facebook. Det är ett infantilt sandlådegrepp som gör diskussionstrådar till rena skönhetstävlingar. De borde ta bort den. Men icke desto mindre använder jag mig av den ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar