Ibland.

Ibland, säkert som många andra så tänker jag att facebook inte är någonting för mig. Att facebook får mig att må dåligt och kastar om energipoolerna i mitt inre på ett sätt som inte kan vara sunt. För att facebook är som en flodvåg av information som äter upp mig. Att facebook är lite som Pandoras ask. Eller som att väcka en sovande vulkan och ut kommer glödhet lava.

Jag äter inte upp informationen som kommer mot mig men tvärtom. Den äter upp mig och kvar finns bara en liten veke som ändå, trots att den nyss har blivit utblåst och uppäten, sitter och irriterar sig över hur vissa människor (inte) tänker.

Jag råkade läsa kommentatorsfältet i en länkad artikel skriven av en kvinna som känner sig rädd för främmande män när hon går ensam ute på kvällarna. Det var alltså inte några av mina facebookvänner som hade kommenterat, men hundratals andra. Jag råkade skrolla bland kommentarerna av hat, rent hat som riktas mot skribenten. Massor av vassa pilar av sorgligt hat.

Hur är det ens fysiskt möjligt att skriva så utan att på något sätt koppla in hjärnan? Logiken? Förnuftet? Eller hjärtat.

Jag orkar inte mer då och står mellan att själv vässa min penna och byta ut bläcket mot syra och ge mig in i kampen av spydigheter OCH mellan att bara radera min profil och begrava den längst in i det mörka cyberspace där det inte blåser.

Men, jag valde någon slags medelväg och slutade läsa helt enkelt. Om den vägen är gyllene vette fan, men den fick mig i alla fall för tillfället att släppa frustrationen över hatet.

För någonstans inom oss, oavsett om vi lite förstrött bara skrollar oss igenom informationsflödet så måste vi ju ta ställning. Bra eller dåligt? Roligt eller tråkigt? Eller kanske till och med riktigt hemskt? Och ibland är någonting bara så vist och klokt. För visst finns det en hel del ljusglimtar också i hatets mörka korridorer.

Men detta ställningstagande, hur går jag runt det? Går det? Min avsikt är inte att bli en passiv samhällsmedborgare som inte engagerar sig i det som händer i världen. Tvärtom! Nej, nej, vi behöver mer kunskap om varandra. Jag vill bra lära mig att använda min energi på ett mer konstruktivt sätt och jag ska fundera ett tag till på hur jag ska gå till väga.

Peace,

Anki

Jag vill stanna tiden

Jag vill stanna tiden en stund. Så att klockan två mitt på dagen varar i en evighet. Men novemberkvällarna gapar girigt och sväljer det bleka ljuset redan när människor går hem från sina jobb. Plastpåsar fyllda med mat skär in i händernas insida när vi balanserar oss fram mellan frusna vattenpölar och drömmar om nästa varma stund. Och glödlampor byts till LED-lampor och riktningen blir inställd på nästa dag. Redan? 

Så jag vill stanna tiden och låta denna timme pågå i minst fem timmar. Kavla ut den som trolldeg över eftermiddagens ljusfattiga framförande. Mina tankar behöver brodera ut sig och hitta sin sanna natur, sin källare från var de tycks uppstå. 

Quotes and flashes

Jag är så trött på alla goda råd och 'pepp you up quotes' om hur livet ska levas. Handlar det inte om att du är din egen lyckas smed, yada, yada, så är det om hur du ska äta. Och att du äter fel som du gör nu. Att du kan dö. Imorgon kanske. Eller att du är lurad.

Om man glömmer lätt bort att du är en människa. Med förmåga att älska. Typ.

Jag tänker, back it up med lite science innan du basunerar ut till världen att vi är sjukare idag än förr i tiden. För det stämmer inte.

Ibland händer det också att människor påpekar andras brister bara för att lyfta sig själva. Men det kanske är en annan diskussion? Dock känner jag ett ganska starkt samband. Reglerna är fula i lifestyle-tävlingen. Tänka sig. "Men du ska inte döma". <--- Gillar't. 

Gäsp.

Och så undrar jag vad vi gör av alla quotes egentligen? Vad gör jag när jag står där inför ett val, stort som smått? Minns jag verkligen de där kloka orden som jag delade med mig av? Minns jag dem och lever jag enligt mottot? 

Jag tror nämligen inte att jag gör det. Inte så ofta i alla fall. Jag tror jag liksom bara lever på någon slags känsla. Inget fel med det heller ju. Men i samma stund som jag gillar, går jag med på något. Skriver under på något som liksom, känns bra. Och att jag kanske har gjort ifrån mig lite? På det spirituella planet, nästan också det andliga. The very fast version of meditation, eller nåt. Men vad hjälper det i det så kallade verkliga livet? 

I slutändan handlar väl mina känslor runt allt detta om en massexplosion. Det blir bara för mycket. Kloka ord i sig och sprid vishet är det egentligen inget fel på. Men jag måste värja mig mot den enorma mängden. Verkligen lyssna inåt och stänga av bruset. 

Hjärtats ocensurerade röst

Jag har börjat fotografera igen. Och jag gör det på riktigt, för tiden finns på ett annat sätt nu när mina tjejer inte är länge är bebisar och jag inte spenderar de nattliga timmarna med att amma dem. Det är en fantastisk sysselsättning att umgås med en kamera, en besatthet nästan som drog. Jag glömmer klockan helt och fullständigt och blir lika uppriktigt förvånad varje gång jag märker att den redan har hunnit blivit 03.30 när jag sitter och redigerar mina bilder. 

Här om kvällen var jag på "pappas kyrkogård" för att vattna blommorna på graven. Det behövdes, de hade nästan torkat ut. Hur som helst, jag skulle bara ge de lite vatten och sen åka och handla var det tänkt. Men eftersom jag hade råkat ta med mig kameran blev det ett kyrkogårdsbesök på nästan tre timmar. Så kan det gå. När jag var kom hem sov hela familjen djupt i sina sängar och jag var alldeles vimmelkantig av eufori. Den bästa drogen, att vara kreativ. Jag tror det är en måste för att så lättsamt som möjligt kryssa sig fram i vardagsoceanerna. Ett måste för mig att få uttrycka hjärtats ocensurerade röst. Det är en röst jag inte har någon kontroll över, men som finns där och tar över när jag släpper fram den. Ibland tycker jag att den är väl burlesk, nästan på gränsen till osmaklig.

Bilden länkar till min hemsida. 

Jag har fått min syn åter

Tillslut kom jag på vad jag verkligen vill skriva om. Kroppar. Jag vill skriva om kroppar och hur de gör mig glad. Jag har nämligen blivit avmediafierad, och fått tillbaka mina ögon. Det är så skönt! Idag kan jag vara på stranden och beskåda den skönhet som varje kropp besitter. Ni vet, tjock, smal, muskulös, dallrig och allt det där. Jag ser. Jag är inte längre förblindad. Jag kan se med egna ögon och det jag ser är någonting alldeles unikt. Människor till dags är vackra. 

Jag får inte till det

Jag har inget att skriva om. Det är tråkigt. Inget som engagerar mig tillräckligt mycket just nu. Jag har försökt. Först ville jag berätta att jag har blivit åsiktstrött. För att åsikter idag är så mycket mer än bara just en åsikt. Att hela du hänger och dinglar i ekot av din åsikt idag i vårt trendkänsliga etikettsamhälle. Och att det personliga har blivit politiskt till den grad att valet av pålägg på din frukostmacka är avgörande, typ.

Men det blev inget bra. Istället för att framföra något konstruktiv så lyckades jag med konststycket att framställa mig själv som någon slags wanna be 50-talist. Blä. Jag menar, jag har ju inget emot språklig utveckling, heller inte när dess syfte är politiskt, men när jag stöter på människor som i princip fryser ut mig ur debatten på grund av att jag säger hon istället för hen eller vad tusan det nu kan vara, så blir jag irriterad. Och en smula provocerad.  

Sen tänkte jag skriva om vädret på allas våra läppar. Att jag idag kände det som om jag sprungit en hel mara (skulle aldrig ske, annat än i denna typ av jämförelse) bara av att städa lite grann och att jag söker mig till skuggan och blir lugn av vetskapen att väderprognoserna envist fortsätter att varna för brand i skog och mark. Det är dock inte risken för brand som lugnar mig, men torr mark gör och alla de känslor jag associerar med det. Men så kom jag på, jag har ju skrivit om det tidigare. Om hur jag tror mig ha levt ett tidigare liv i Mellanöstern. 

Jag får inte till det. Det tycks ha blivit ett hack i skivan. Är det värmen? Eller är det helt sonika att jag är trött på mina egna åsikter också? 

Att hålla sig till rätt definition

Ibland händer det att människor har åsikter om någonting som går helt emot dina. Trots att ni kanske från början stod bakom samma idé. Men deras tolkning och praktiserande av denna idé strider så pass mycket mot dina principer att du avsäger allt som har med ämnet att göra och istället blir lite anti, för att inte tala om provocerad av hela företeelsen. Feminismen idag verkar vara ett sådant exempel.

Om jag skulle låta vissa typer av så kallade feministiska idéer få diktera hela frågan, skulle jag ju också överge min tro på att feminism behövs och att vi med den har utvecklat mycket positivt i vårat samhälle.

Därför tror att det är en bra idé att hålla sig till själva definitionen av vad någonting egentligen är och ta ställning utifrån det. Annars blir man lite ägd. Och på samma gång förlorad.

Förvisso förstår jag att tolkningar kan göras utifrån "den rätta definitionen", speciellt när det gäller "social likställighet". Jag läser dock inte in att målet bör vara att sudda ut könen för att komma dit, som det vet jag att vissa gör. Och jag tänker hur som helst inte låta andras tolkningar diktera villkoren för vad vad feminism är eller inte är.

Enligt svenska akademins ordlista: 

FEMINISM -is⁴m, r.; best. -en.

[jfr d. feminisme; av fr. féminisme, till lat. femina (se FEMININ, adj.)]

[FEMINISM 1]

1) åskådning som hävdar o. rörelse som arbetar för kvinnans fulla (ekonomiska, sociala o. politiska) likställighet med mannen, kvinnoemancipation(en), kvinnorörelse(n). SD 1896, nr 157, s. 5. Den svenska feminismen daterar sig från Fredrika Bremers verksamhet. KLEEN Kvinn. 210(191O).