Några tankar mellan dagarna

Julen har nästan passerat med sitt långa förspel av uppbyggd förväntan. Det byggs upp och det byggs upp. Det bakas, det städas, det fejas, ibland fäktas det kanske, det pyntas, det stås i kö, det fryses in och det tinas upp. Sen kommer dagen och jag frågar mig hur det kommer sig att vi i Sverige firar jul den 24 december när så många andra i världen firar den 25:e? För det var väl ändå då han föddes? Jag tycker egentligen inte att det är något fel på denna långa förberedelse inför julen. Resan är målet. Men det är över lite väl snabbt. Det om det.

Och så har jag funderat på det här med julstämning. Vad är det egentligen? Och vad menar man med "jag känner ingen julstämning i år"? Vad är det vi ska känna? Är den så kallade julstämningen en känsla beroende av yttre faktorer eller präglas den enbart av känslornas inre magi? Om någon kan förklara exakt vad julstämning är, eller snarare vad bristen på detsamma egentligen innebär, hör gärna av er!

För mig handlar julen om kärlek och eftertanke. Inte minst eftertanke. Att se in i ljusets stilla låga och ställa sig en och annan nödvändig fråga. Svaret brukar finnas där. Därför finns behovet av frågan. Och i svaret, visst, där finns en värme, en julstämning kanske, men det är en värme kantad av vemod. En värme följd av en skugga. Och i den skuggan brinner ännu en liten låga som avger också den en skugga...And it goes on and on...Och det är precis som det ska vara. God fortsättning alla därute.

Några ord om sanningen

Jag funderar på sanningen och de personer som säger sig ha den. De är många och finns överallt, inte minst i media och sociala medier, men även bland rådgivare av olika slag. Dessa som säger sig sitta på sanningen får mig att känna att jag knappast tror dem! För det finns något ödmjukt i att buga sig inför att det som är ansett som sanning, bara är en sanning sedd ur en viss referensram. Därför bör man kanske använda ord som "fakta" med viss försiktighet, eller åtminstone inse att ord som just "fakta" och "sanning" aldrig är hundraprocentiga. Den absoluta sanningen finns säkert där ute någonstans, men det som just du säger är sanning behöver med andra ord inte vara det. För mig. Eller för nästa person du möter. För mitt referenssystem vilar kanske på andra erfarenheter än dina och utifrån den vetskapen blir det en smula svårt att avgöra vem som har rätt. Och än viktigare, behöver vi ens veta det?

Sen finns det vissa områden som är mätbara och där det faktiskt går att tala om en "sanning" på ett mer kliniskt sätt. I alla fall utifrån en gemensam världsbild. Men vem vet, kanske ett plus ett inte alltid behöver vara två...

När Arla predikar om att mjölk är bra, är ett lysande exempel på sanning med modifikation. Samma sak med alla politiska artiklar skrivna av personer som själva står bakom den politik de predikar. Ja, du förstår säkert. Arla har massor att vinna på sina "sanningar" om mjölkens fördelar till oss konsumenter. Men helhetsperspektivet saknas i båda exemplen ovan och därför blir det svårt att i dessa fall säga sig representera sanningen. Myntet har två sidor. Att säga sig ha sanningen kan också på ett inre plan motiveras av känslan av makt över andra människor. Och vissa människor får som bekant stor tillfredsställelse av den känslan!

Hur som helst så tror jag heller inte att det är särskilt sunt att gå runt och tro att man äger sanningen, eller ens att man innehar aktieandelar i den. Jag tror att sanningen är mer eller mindre subjektiv och att inbilla sig att man bär på dess hemlighet framstår för mig snarare som ett uttryck för grandiositet än något annat.

Note: Självklart ska vi kunna referera till det som anses vara fakta i dagligt tal, annars skulle vi ju vara tvungna att ha en högst filosofisk inställning till allt. Existerar jag ens? På riktigt? :)

Ibland.

Ibland, säkert som många andra så tänker jag att facebook inte är någonting för mig. Att facebook får mig att må dåligt och kastar om energipoolerna i mitt inre på ett sätt som inte kan vara sunt. För att facebook är som en flodvåg av information som äter upp mig. Att facebook är lite som Pandoras ask. Eller som att väcka en sovande vulkan och ut kommer glödhet lava.

Jag äter inte upp informationen som kommer mot mig men tvärtom. Den äter upp mig och kvar finns bara en liten veke som ändå, trots att den nyss har blivit utblåst och uppäten, sitter och irriterar sig över hur vissa människor (inte) tänker.

Jag råkade läsa kommentatorsfältet i en länkad artikel skriven av en kvinna som känner sig rädd för främmande män när hon går ensam ute på kvällarna. Det var alltså inte några av mina facebookvänner som hade kommenterat, men hundratals andra. Jag råkade skrolla bland kommentarerna av hat, rent hat som riktas mot skribenten. Massor av vassa pilar av sorgligt hat.

Hur är det ens fysiskt möjligt att skriva så utan att på något sätt koppla in hjärnan? Logiken? Förnuftet? Eller hjärtat.

Jag orkar inte mer då och står mellan att själv vässa min penna och byta ut bläcket mot syra och ge mig in i kampen av spydigheter OCH mellan att bara radera min profil och begrava den längst in i det mörka cyberspace där det inte blåser.

Men, jag valde någon slags medelväg och slutade läsa helt enkelt. Om den vägen är gyllene vette fan, men den fick mig i alla fall för tillfället att släppa frustrationen över hatet.

För någonstans inom oss, oavsett om vi lite förstrött bara skrollar oss igenom informationsflödet så måste vi ju ta ställning. Bra eller dåligt? Roligt eller tråkigt? Eller kanske till och med riktigt hemskt? Och ibland är någonting bara så vist och klokt. För visst finns det en hel del ljusglimtar också i hatets mörka korridorer.

Men detta ställningstagande, hur går jag runt det? Går det? Min avsikt är inte att bli en passiv samhällsmedborgare som inte engagerar sig i det som händer i världen. Tvärtom! Nej, nej, vi behöver mer kunskap om varandra. Jag vill bra lära mig att använda min energi på ett mer konstruktivt sätt och jag ska fundera ett tag till på hur jag ska gå till väga.

Peace,

Anki

Jag vill stanna tiden

Jag vill stanna tiden en stund. Så att klockan två mitt på dagen varar i en evighet. Men novemberkvällarna gapar girigt och sväljer det bleka ljuset redan när människor går hem från sina jobb. Plastpåsar fyllda med mat skär in i händernas insida när vi balanserar oss fram mellan frusna vattenpölar och drömmar om nästa varma stund. Och glödlampor byts till LED-lampor och riktningen blir inställd på nästa dag. Redan? 

Så jag vill stanna tiden och låta denna timme pågå i minst fem timmar. Kavla ut den som trolldeg över eftermiddagens ljusfattiga framförande. Mina tankar behöver brodera ut sig och hitta sin sanna natur, sin källare från var de tycks uppstå. 

Quotes and flashes

Jag är så trött på alla goda råd och 'pepp you up quotes' om hur livet ska levas. Handlar det inte om att du är din egen lyckas smed, yada, yada, så är det om hur du ska äta. Och att du äter fel som du gör nu. Att du kan dö. Imorgon kanske. Eller att du är lurad.

Om man glömmer lätt bort att du är en människa. Med förmåga att älska. Typ.

Jag tänker, back it up med lite science innan du basunerar ut till världen att vi är sjukare idag än förr i tiden. För det stämmer inte.

Ibland händer det också att människor påpekar andras brister bara för att lyfta sig själva. Men det kanske är en annan diskussion? Dock känner jag ett ganska starkt samband. Reglerna är fula i lifestyle-tävlingen. Tänka sig. "Men du ska inte döma". <--- Gillar't. 

Gäsp.

Och så undrar jag vad vi gör av alla quotes egentligen? Vad gör jag när jag står där inför ett val, stort som smått? Minns jag verkligen de där kloka orden som jag delade med mig av? Minns jag dem och lever jag enligt mottot? 

Jag tror nämligen inte att jag gör det. Inte så ofta i alla fall. Jag tror jag liksom bara lever på någon slags känsla. Inget fel med det heller ju. Men i samma stund som jag gillar, går jag med på något. Skriver under på något som liksom, känns bra. Och att jag kanske har gjort ifrån mig lite? På det spirituella planet, nästan också det andliga. The very fast version of meditation, eller nåt. Men vad hjälper det i det så kallade verkliga livet? 

I slutändan handlar väl mina känslor runt allt detta om en massexplosion. Det blir bara för mycket. Kloka ord i sig och sprid vishet är det egentligen inget fel på. Men jag måste värja mig mot den enorma mängden. Verkligen lyssna inåt och stänga av bruset. 

Hjärtats ocensurerade röst

Jag har börjat fotografera igen. Och jag gör det på riktigt, för tiden finns på ett annat sätt nu när mina tjejer inte är länge är bebisar och jag inte spenderar de nattliga timmarna med att amma dem. Det är en fantastisk sysselsättning att umgås med en kamera, en besatthet nästan som drog. Jag glömmer klockan helt och fullständigt och blir lika uppriktigt förvånad varje gång jag märker att den redan har hunnit blivit 03.30 när jag sitter och redigerar mina bilder. 

Här om kvällen var jag på "pappas kyrkogård" för att vattna blommorna på graven. Det behövdes, de hade nästan torkat ut. Hur som helst, jag skulle bara ge de lite vatten och sen åka och handla var det tänkt. Men eftersom jag hade råkat ta med mig kameran blev det ett kyrkogårdsbesök på nästan tre timmar. Så kan det gå. När jag var kom hem sov hela familjen djupt i sina sängar och jag var alldeles vimmelkantig av eufori. Den bästa drogen, att vara kreativ. Jag tror det är en måste för att så lättsamt som möjligt kryssa sig fram i vardagsoceanerna. Ett måste för mig att få uttrycka hjärtats ocensurerade röst. Det är en röst jag inte har någon kontroll över, men som finns där och tar över när jag släpper fram den. Ibland tycker jag att den är väl burlesk, nästan på gränsen till osmaklig.

Bilden länkar till min hemsida. 

Jag har fått min syn åter

Tillslut kom jag på vad jag verkligen vill skriva om. Kroppar. Jag vill skriva om kroppar och hur de gör mig glad. Jag har nämligen blivit avmediafierad, och fått tillbaka mina ögon. Det är så skönt! Idag kan jag vara på stranden och beskåda den skönhet som varje kropp besitter. Ni vet, tjock, smal, muskulös, dallrig och allt det där. Jag ser. Jag är inte längre förblindad. Jag kan se med egna ögon och det jag ser är någonting alldeles unikt. Människor till dags är vackra.