Synonymer till vemod

"Mild sorgsenhet".

När tranorna lämnar oss för bättre levnadsvillkor längre söderut. Hur den sången låter, som en vacker påminnelse om mörkare tider. Eller kvarglömda leksaker på en strand i september. Nu finns det nästan inga klätterställningar i järn kvar i lekparkerna, men sådana som rostat. Och så min barndoms skolavslutningar. Jag har skrivit om det förr, men det är den perfekta situationen.

Att sjunga den blomstertid nu kommer och inte veta hur alla verser går, att mima sig igenom raderna av obegriplighet, att vi den nåd besinna som räcker året om. Sen att tacka fröken för det gångna läsåret och överlämna en trött liten bukett med handplockade blommor, trots känslan av underlägsenhet som präglat dig under lektionerna för att du var den enda i klassen som fortfarande tragglade med a-boken i matte vid terminens slut när din bästa kompis snart var klar med d-boken. (Om denna känsla skulle komma att bekräftas med betyg. Förödande!)

Och efter sångens slut och frökens tacktal till sina elever, portarna som slogs upp till en värld fylld av blommande syrenbuskar, milda brisar och ouppnåeliga förväntningar. Och hur föräldrar med olika intressen skulle samspråka runt sådant som ändå, trots allt, förenade dem. Att nu är det sommarlov och värmen kommer minsann i juli.

Jag minns förväntningarna. Som kläder i en torkvinda hängde alla obligatoriska löften ovanför mitt lilla huvud. Jag minns försommarvinden, hur kall den egentligen var och hur den fick huden på mina smalben att knottra sig, men också hur det måste ignoreras till förmån för en klänning med tre rader volanger och puffärmar. Så var det på den tiden. Jag minns mina fötter i nya vita tygskor med tunn gummisula gåendes på grusvägen till skolan på examensmorgonen och hur det knastret lät annorlunda tidigt på morgonen jämfört med på kvällen. Jag antar att det är sinnenas vilja till intryck tidigt på dagen.

För mig var det ett skådespel. Det var det kanske för alla? Jag visste att det som är på riktigt skulle komma senare. Att det var en lättnad när alla hade gått hem till sig och druckit saft och bullar med sina kusiner och hur vi kunde träffas efteråt när allt har lagt sig. Då kom friheten som en villkorslös omfamning. Du får göra vad du vill nu. 

Mild sorgsenhet? Hur är det ens möjligt på examen? Bland spirande styvmorsvioler och välstrukna textilier. Men det är ett hoppingivande mörker och en förvissning om att allt är förgängligt. Ingen sol utan skugga och utan skugga ingenstans att dra sig undan. Den inre förmågan att se bortom tillvarons kulisser. Utan vemod saknas den dimension som gör världen verklig och dess beskaffenhet skulle förvandlas till en Disneyfilm med en starkt censurerad dialog, eller bli likt den vision som Jehovas Vittnen vill locka med i deras tidning "Vakttornet". Jag betackar mig.

Mina rutiner. Du kommer inte orka läsa klart detta.

Jag har inga. Eller jo, en som sitter som handen i handsken har jag. Och nu menar jag inte rutiner i form av att duscha, äta och sånt, för det gör jag. I alla fall duschar. Äter gör jag också, men gärna på helt orutinerade tider. Ibland glömmer jag att äta, eller liksom prioriterar någonting annat. Och det händer när jag handlar och inte är hungrig just i handlingens stund där jag strosar omkring bland mathyllorna, att jag inte köper någon mat alls, förutom några standardvaror kanske och toalettpapper kan man ju som bekant inte äta. Det verkar som om jag då tror (måste fråga mig själv) att stunden av ickehunger också kommer infinna sig om några timmar när det är middagstid. Men så blir det ju aldrig. Jag ångrar mig alltid och får antingen komma överens med min sambo om att han ska handla, åka och handla själv (igen), eller eventuellt laga en konstig gryta av de ingredienser som råkar finnas i kylen. Saltgurka och ketchup. Och ris. Gott!

Rutinen som däremot upprepas andaktigt varje morgon är att jag dricker kaffe och blir till. Kaffet ger mig konturer och pre-kaffe är jag bara en osynlig massa som flyter fram i lägenheten på ett zombiesätt. Ljudlöst men tar ändå mycket plats. Jag antar att det är den morgontrötta själen som smetar ut sig på interiören innan den fått sin prydliga lilla koffeinavgränsning? Post-kaffe är jag finfin.

Till och med ljudet av kaffe som hälls upp i en stor mugg tycker jag är vackert. Ju större mugg desto mera ljud. Sen hur det ryker stilla om den svarta drycken och hur det dämpar sig till klunkvänglig temperatur när den kalla mjölken blandar sig med det varma kaffet. Första avsmakningen är nästan för det mesta mer eller mindre himmelsk. Men det finns grader av himmelen. Ibland smakar det bara halvvägs. Jag dricker kaffe i en jättestor temugg varje morgon. Sen händer det att jag inte dricker kaffe på hela dagen, faktiskt. 

Det var nu inte tänkt att detta inlägg skulle handla om min kärlek till kaffe, men om mina antipatier för just rutiner. Jag förundras de människor som slappnar av och känner sig trygga i alla de rutiner de gjort till sina. Själv kan jag knappt köpa samma schampo två gånger i rad utan att tycka att jag går miste om möjlighet till omväxling. Heller inte tandkräm. Om den är "gelig" nu kommer den vara "pastig" nästa gång.

Inte mist brukar detta mitt drag synas i mitt hår. Jag har haft väldigt många olika slags frisyrer och hårfärger och ofta har jag gått från långt till kort, eller från superblont till mörkt hår. Just nu har jag krulligt hår efter att jag råkade gå till frisören och permanenta mig för sju veckor sedan. Nu är jag såklart trött på krullarna, men de i sin tur verkar sannerligen inte vara trötta på mig. Nej då, de har bitit sig fast! Folk tror att jag är naturligt lockig och säger om min ena dotters naturligt lockiga hår, som hon har efter sin pappa, att det är tydligt vem hon har ärvt lockarna efter. Och så tittar de menande på mig. Jo, jag tackar jag. Permanentvätska.

Sedan jag och min sambo skaffade barn har rutiner naturligt nog kommit att ta större plats i mitt liv. Det gör ju lätt det. Men det är en utmaning för en sån som mig som ändå inte är så jobbig att hantera. Tur det. Något annat är väl inte diskutabelt antar jag. Jag kan hur som helst inte låta bli att förundras över hur lättvindigt de tar till sig en rutin. Om jag har bett dem om hjälp, eller snarare erbjudit dem att hjälpa till med att duka bordet inför middagen (saltgurk och ketchupgrytan), så vill de göra samma sak nästa dag också, och nästa, och nästa! Det är så fascinerande hur de kommer ihåg minsta lilla "det gjorde vi igår", så då ska vi göra på samma sätt idag.

Undrar hur de blir när de blir äldre? Kanske kommer deras revolt mot mig att handla om rutiner? Det vill säga att de på ett extremsätt kommer hålla sig benhårt till minsta rutin och göra scheman i excel som de följer slaviskt i detalj. "07:22 - drick 55 grader varmt fläderte med mellanmjölk i den blommiga koppen.". "07:35 - diska koppen.". Skulle inte förvåna mig med tanke på att jag till och med har tänkt att någon gång skriva en bok som ska börja från mitten. Jag kan inte förklara vad jag menar, för självklart kan man skriva en historia och börja från just mitten av det händelseförlopp man vill återge, för att senare återge början och sist slutet. Men min motivation till att börja "från mitten" är starkt driven av just omväxling och att återge historien i cirkelform istället för i linjär från a till ö. Och jag menar verkligen i cirkelform, eller varför inte i ovalform kom jag att tänka på nu? Jag har inte helt klart för mig vad det kommer innebära rent dramaturgiskt, men jag känner starkt för idén. Och det är bärande. ;)

Något mer som jag absolut ogillar i rutinväg är att vika kläder och lägga in dem i garderoben. Därför gör jag det inte. Jag trycker skamlöst in dem och är lika lättad varje gång över att inte behöva ta tag i garderobskaoset "just nu". Manjana liksom.

Årskrönika

En drabbad herre

Så står det i min pappas journaler. Det står en massa annat också, det gör ofta det. Jag har hämtat ut dem. Det var inte så svårt. Det är en relativt rättssäker process som kräver ett uppvisande av legitimation. "En drabbad herre" hade en doktor skrivit. Som gjort för en bok ju, eller för ett kapitel i en. Ja, det vore en snygg titel.
Alltså på riktigt; "En drabbad herre". Jag såg honom efter drabbningen. När han inte var så drabbad längre, när God All Mighty hade tagit honom till sitt himmelrike. Då hade jag inte sett honom på tre år. Han var inte så blå som jag hade föreställt mig, men fridfull. Händerna i bön, vita lakan, kistan och så en mycket sansad och trygg begravningsentreprenör, som varit med förr och som sa; du kan gå in nu. 

Han fick en porslinsängel av mig, och en gammal bibel efter farmor och ett brythjärta i silver. Jag vill minnas att jag vidrörde hans stela händer trots läskigheten.

Skit det samma. Året, 2014. Inte bara ett dödsfall i familjen, men två. Två begravningar. Dubbla tillfällen av; "Kan tårar frysa till is om det är tillräckligt kallt?"

Jag orkade inte, men orkade.

Och så allt det andra. 2014. Vilket jäkla skitår. Men också förutom det, underbart. Som livet i sig. 

Några tankar mellan dagarna

Julen har nästan passerat med sitt långa förspel av uppbyggd förväntan. Det byggs upp och det byggs upp. Det bakas, det städas, det fejas, ibland fäktas det kanske, det pyntas, det stås i kö, det fryses in och det tinas upp. Sen kommer dagen och jag frågar mig hur det kommer sig att vi i Sverige firar jul den 24 december när så många andra i världen firar den 25:e? För det var väl ändå då han föddes? Jag tycker egentligen inte att det är något fel på denna långa förberedelse inför julen. Resan är målet. Men det är över lite väl snabbt. Det om det.

Och så har jag funderat på det här med julstämning. Vad är det egentligen? Och vad menar man med "jag känner ingen julstämning i år"? Vad är det vi ska känna? Är den så kallade julstämningen en känsla beroende av yttre faktorer eller präglas den enbart av känslornas inre magi? Om någon kan förklara exakt vad julstämning är, eller snarare vad bristen på detsamma egentligen innebär, hör gärna av er!

För mig handlar julen om kärlek och eftertanke. Inte minst eftertanke. Att se in i ljusets stilla låga och ställa sig en och annan nödvändig fråga. Svaret brukar finnas där. Därför finns behovet av frågan. Och i svaret, visst, där finns en värme, en julstämning kanske, men det är en värme kantad av vemod. En värme följd av en skugga. Och i den skuggan brinner ännu en liten låga som avger också den en skugga...And it goes on and on...Och det är precis som det ska vara. God fortsättning alla därute.

Några ord om sanningen

Jag funderar på sanningen och de personer som säger sig ha den. De är många och finns överallt, inte minst i media och sociala medier, men även bland rådgivare av olika slag. Dessa som säger sig sitta på sanningen får mig att känna att jag knappast tror dem! För det finns något ödmjukt i att buga sig inför att det som är ansett som sanning, bara är en sanning sedd ur en viss referensram. Därför bör man kanske använda ord som "fakta" med viss försiktighet, eller åtminstone inse att ord som just "fakta" och "sanning" aldrig är hundraprocentiga. Den absoluta sanningen finns säkert där ute någonstans, men det som just du säger är sanning behöver med andra ord inte vara det. För mig. Eller för nästa person du möter. För mitt referenssystem vilar kanske på andra erfarenheter än dina och utifrån den vetskapen blir det en smula svårt att avgöra vem som har rätt. Och än viktigare, behöver vi ens veta det?

Sen finns det vissa områden som är mätbara och där det faktiskt går att tala om en "sanning" på ett mer kliniskt sätt. I alla fall utifrån en gemensam världsbild. Men vem vet, kanske ett plus ett inte alltid behöver vara två...

När Arla predikar om att mjölk är bra, är ett lysande exempel på sanning med modifikation. Samma sak med alla politiska artiklar skrivna av personer som själva står bakom den politik de predikar. Ja, du förstår säkert. Arla har massor att vinna på sina "sanningar" om mjölkens fördelar till oss konsumenter. Men helhetsperspektivet saknas i båda exemplen ovan och därför blir det svårt att i dessa fall säga sig representera sanningen. Myntet har två sidor. Att säga sig ha sanningen kan också på ett inre plan motiveras av känslan av makt över andra människor. Och vissa människor får som bekant stor tillfredsställelse av den känslan!

Hur som helst så tror jag heller inte att det är särskilt sunt att gå runt och tro att man äger sanningen, eller ens att man innehar aktieandelar i den. Jag tror att sanningen är mer eller mindre subjektiv och att inbilla sig att man bär på dess hemlighet framstår för mig snarare som ett uttryck för grandiositet än något annat.

Note: Självklart ska vi kunna referera till det som anses vara fakta i dagligt tal, annars skulle vi ju vara tvungna att ha en högst filosofisk inställning till allt. Existerar jag ens? På riktigt? :)

Ibland.

Ibland, säkert som många andra så tänker jag att facebook inte är någonting för mig. Att facebook får mig att må dåligt och kastar om energipoolerna i mitt inre på ett sätt som inte kan vara sunt. För att facebook är som en flodvåg av information som äter upp mig. Att facebook är lite som Pandoras ask. Eller som att väcka en sovande vulkan och ut kommer glödhet lava.

Jag äter inte upp informationen som kommer mot mig men tvärtom. Den äter upp mig och kvar finns bara en liten veke som ändå, trots att den nyss har blivit utblåst och uppäten, sitter och irriterar sig över hur vissa människor (inte) tänker.

Jag råkade läsa kommentatorsfältet i en länkad artikel skriven av en kvinna som känner sig rädd för främmande män när hon går ensam ute på kvällarna. Det var alltså inte några av mina facebookvänner som hade kommenterat, men hundratals andra. Jag råkade skrolla bland kommentarerna av hat, rent hat som riktas mot skribenten. Massor av vassa pilar av sorgligt hat.

Hur är det ens fysiskt möjligt att skriva så utan att på något sätt koppla in hjärnan? Logiken? Förnuftet? Eller hjärtat.

Jag orkar inte mer då och står mellan att själv vässa min penna och byta ut bläcket mot syra och ge mig in i kampen av spydigheter OCH mellan att bara radera min profil och begrava den längst in i det mörka cyberspace där det inte blåser.

Men, jag valde någon slags medelväg och slutade läsa helt enkelt. Om den vägen är gyllene vette fan, men den fick mig i alla fall för tillfället att släppa frustrationen över hatet.

För någonstans inom oss, oavsett om vi lite förstrött bara skrollar oss igenom informationsflödet så måste vi ju ta ställning. Bra eller dåligt? Roligt eller tråkigt? Eller kanske till och med riktigt hemskt? Och ibland är någonting bara så vist och klokt. För visst finns det en hel del ljusglimtar också i hatets mörka korridorer.

Men detta ställningstagande, hur går jag runt det? Går det? Min avsikt är inte att bli en passiv samhällsmedborgare som inte engagerar sig i det som händer i världen. Tvärtom! Nej, nej, vi behöver mer kunskap om varandra. Jag vill bra lära mig att använda min energi på ett mer konstruktivt sätt och jag ska fundera ett tag till på hur jag ska gå till väga.

Peace,

Anki

Jag vill stanna tiden

Jag vill stanna tiden en stund. Så att klockan två mitt på dagen varar i en evighet. Men novemberkvällarna gapar girigt och sväljer det bleka ljuset redan när människor går hem från sina jobb. Plastpåsar fyllda med mat skär in i händernas insida när vi balanserar oss fram mellan frusna vattenpölar och drömmar om nästa varma stund. Och glödlampor byts till LED-lampor och riktningen blir inställd på nästa dag. Redan? 

Så jag vill stanna tiden och låta denna timme pågå i minst fem timmar. Kavla ut den som trolldeg över eftermiddagens ljusfattiga framförande. Mina tankar behöver brodera ut sig och hitta sin sanna natur, sin källare från var de tycks uppstå.