Kan man vara blind, döv och stum samtidigt?

- Vet du vad jag gjorde? 

- Nej. 

- Jag umgicks med en människa. Det gick bra. Den var snäll. Vi låg ner. 

- Okej. 

- Fast vi hade olika syn på saker och ting. 

Sen gick jag hem och tackade nej till alla inbjudningar på Facebook. Även sådana som handlar om att tänka på specifika företeelser ett visst datum för att skapa medvetenhet runt en fråga. Miljö och förtryck och sånt. Jag sa nej till allt. Och istället gjorde jag en egen grupp. "Vilket dött djur tillagar du till middag idag?" Bjöd in folk och postade ett första inlägg. "Gris". Det är bara tre som har gått med, hittills.

Efter det skrev jag en text där jag undrar varför folk så ofta tackar Gud när något gott har hänt, men inte förbannar honom när dåliga saker händer. Inte ger honom skulden. Utan säger att allt har en mening. Och om hur märkligt det är, men att det ändå är förståeligt. Om man väljer att se religion som en rörelse som inte tål att ifrågasättas, vill säga. Eftersom den gärna blir tyst och helig när den inte har svar och tar till härskartekniker och vill få ifrågasättarna att känns sig lite livlösa genom att säga till dem att de är fyrkanter i en värld som är rund. Heliga saker får man nämligen inte undersöka med förstoringsglas. Då går de sönder och då faller hela affärsidén. Sen läste en människa min text och sa följande, "Blir det inte lite tomt?" Och. "Saknar du inte mening?" Varpå jag frågade henne, "Gäller det människor som är blinda, döva och stumma på samma gång också, att de saknar mening?" Varpå hon svarade att självklart gjorde de inte det. "Varför skulle de göra det?" Varpå jag svarade, "Eftersom de inget vet om religion. Ingen har ju kunnat berätta för dem om Gud". Då sa hon att jag förenklade allting. Då svarade jag, "Okej". 

- Ja, så kan det gå. Själv öppnade jag chipspåsen samtidigt som jag skulle laga middag. Den jag skulle ha till ikväll. Ko var det förövrigt, och klyftpotatis. "Muuu". Jag kan höra det när jag blundar. Muet. Och hur dåligt hon mådde när hon levde. Men hon är någon annanstans nu. 

- Ja. I din mage.

- Ja. Är Gud en han förresten?

- Jaa.

Snipp snapp slut.

En liten dag bland alla andra dagar gör ingen skillnad.

Det är en dag utan gränser. Men starkt begränsad. Det är en paradox, jag vet. Begränsad gränslöshet och jag önskar att jag vore utan ansvar för någon annan. Jag måste kliva över de där små upphöjningarna av trivialiteter och göra det som göras skall. Man måste det. Fast det fortsätter att kännas som om varje aktivitet är en föreställning, en kraftansträngning, ett påtagande av mask – utan publik turligt nog. Ett andra ansikte som sätts över det första. Tankarna räcker flera varv runt jorden. Jag skulle vilja förstå allt lite bättre och på samma gång vet jag att det är förståelsen som är jobbig och får hjärtat att slå ett extra slag. 

En kort sekvens.

Sekvensen i den senaste volvoreklamen där man ser en man och en hund sitta i ett kök mitt i natten eller möjligtvis sent på kvällen i vad jag antar är högt upp i norra Sverige, skulle kunna vara mitt livsverk. Om jag fick önska. Inte som reklammakare, men som berättare av någonting.
Att det går att beskriva en reklamfilm på det sättet är kanske en styggelse? 

Ljusskenet som bländar dem båda i det gulnande köket. Förmodligen är han änkeman sedan länge. Men exakt det ljusskenet, lyktorna från lastbilen som tjuter förbi det ensliga huset. Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten, gårdarna släcker sina ljus. Ett sätt att ge upp. Men det de delar, hunden och mannen är den sanna naturens ansikte. Inga succéer, bara ett avklätt varande. Hur ska jag förklara detta omöjliga? Det är en slags nåd. En uppvisning i konsten att icke kokettera, att inte drivas av en önskan att vara intressant, inte ens för sig själv. Att inte ha en spegel i rummet som du kan spegla dig i eftersom den bild du ser inte bekommer dig. Inget gör.

Jag ser in i denna skygghet och känner mig skyldig. Som om jag klivit rakt in i en annan människas väl avgränsade integritet utan att fråga först. Det kan liknas vid västerlänningar som tar bilder på gatubarn i fattiga länder. Blicken som betraktar dem tillbaka. Orubblig och samtidigt nyfiken men också med ett budskap om att den som fotograferar nu är bortom sina sinnen, icke närvarande. Meningen är att fotografen i denna blick ska se sig själv. Att hans egen illvilja som han förväxlar med godhet skall blottas. Han skall lägga ner kameran är det tänkt. Han skall skämmas. Men det gör han inte. Istället delar han bilden i sociala medier. Tillståndet kan närmast beskrivas som en blind fläck i den del av hjärnan som styr förståndet och som skall anpassa handlingarna efter situationen. 69 likes. Den mest gillade hittills av alla foton han lagt ut. Barnet som fotograferats vet ingenting om detta. Barnets blick glor kort därefter rakt in i nästa förbipasserande mobilkamera. Det är Moder Teresa som håller i den. 

En man och en hund i ett kök. Skenet från ett fordon som bländar dem och lyser upp hela köket. Och hur de hör ihop. Det är så vackert. 

Att vi har förmågan att älska behöver nödvändigtvis inte ha att göra med universums uppkomst.

Jag är en ombytlig människa. En sån som ändrar sig emellanåt. Nu har jag kommit att gnugga visionen om Gud ur mina ögon. Jag känner, tror, tycker att det inte finns någon Gud annat än i mina före detta önskningar. Och att det är okej. Jag vill inte ens ha en Gud som ser mig eller bistår mig när hjärnans räckvidd inte är tillräcklig.

Det är att ta en risk. Men jag är beredd. För visst är det en risk att frivilligt avskriva sig den försäkring som sägs ha givit dig livet? Du kan ju komma att stå ensam i slutet. Därför skall du för säkerhets skull också tro på att det finns någonting större än oss levande, som tar emot dig när du faller. En slags livränta.

Innan min pappa dog trodde jag inte nämnvärt på någon Gud. Jag sa väl som många andra, att jag trodde på något. Sen att detta "något" skulle skilja sig från vad troende menar med Gud har jag svårt att förstå. Det verkar ologiskt. Antingen tror du på en intelligent kraft utanför dig själv eller så gör du inte det? Rätta mig om jag har fel.

Jag förstår Gudsbehovet utifrån hur människans psyke är konstruerat. Efter att jag nekat min pappa kontakt i närmare tre år dog han plötsligt en dag. Jag var inte där, ingen var där. En lång historia, en annan historia. Men hur min hjärna då såg till att hjälpa sig själv vid den skoningslösa insikten att det var för sent. Att han dog ensammast i världen. Så för att lättare hantera fallet konstruerade jag en fallskärm. För jag trodde mig nämligen se ett tecken, om att ljuset finns där bakom allt mörker och att döden (när helst den inträffar) har en mening. Detta tecken var en enkel vardagshändelse som jag tolkade som en vinkning från änglarna för att jag behövde det då. Men sett med ogrumlade ögon, knappast. Det var en slump och det fanns tomhet som behövde fyllas.

Vi ska ju ses igen tänkte jag under ett års tid.

Sen vaknade jag och började fundera på det här med att vara sann mot sig själv. Och sårbar. Då föreföll det mig lögnaktigt att tro på detta något. Jag ville hellre stå utan Gud. För det gör mer ont och är mer på riktigt. Det är nämligen mycket värre att betänka att döden är definitiv och att det faktiskt är för sent. Att stanna kvar i insikter som smärtar utan att tillskriva det som sker en mening från ovan, gör ont. Men mörkret är en del av att vara människa. Det vet du redan.

Jag behöver heller inte Gud för att förklara kärleken till människor som står mig nära. Inte heller för att förstå varför koltrastars sång om sommaren får mig att känna det som om hela jag bestod av min hörsel allena. Har du hört en koltrast sjunga? Gör det. Det är inte klokt. Men det är inte Gud. Det är koltrasten. Det finns säkert en vassare förklaring någonstans. Inte heller behöver jag Gud för att förklara alla de gånger jag varit så förälskad att jag svävat fram över trösklar och asfalt, blind för allt annat.

Vissa tror att allt sådant är ett verk av Gud. Jag tror att Gud är ett verk av människan.

Jag tror att min Gudslusta under perioder av mitt liv har haft att göra med ett underskott av svaga punkter. Och att inte ha haft förmågan att visa dem för andra människor. För det vi sliter med i form av trasiga förbindelser oss emellan, skavda av brist på den sårbarhet som är nödvändig för att relationer ska kännas meningsfulla kan få vem som helst att börja tro på Gud, tomten, trollmor.

Så har det varit för mig. Och Gud, tomten och trollmor som inte konfronterar oss på samma sätt som människor gör, eftersom Gud, tomten och trollmor endast är det du tillskriver dem medans människor kan vara så irriterande verkliga med alla sina blodkärl, ögonblinkningar och tystnader mellan orden, vilket kan vara krävande att bemöta eftersom det också förutsätter att du på något sätt replikerar, med eller utan ord, men i alla fall känslomässigt. Då är det lättade att vara sårbar tillsammans med Gud. Och sårbar måste man vara tillslut, annars finns risk för att man går rakt in i en vägg gjord av sten. Klart att en relation med Gud kan bli betydelsefull.

Det måste finnas något större kanske vi tänker när vi passerar varandra med upphöjda huvuden och stängda ögon. Hur blev det så här? Då svarar Gud med en utsträck hand och som en möjlighet. Eller som en flytväst att ta på när havet stormar och båten du sitter i inte känns tillförlitlig. (Glöm ej heller att Gud också är en "illusion" väl förvaltad i människans historia, en kunskap som du tilldelats av andra människor en gång i tiden.)

För, vad har jag för anledning att tro annars? Ingen. Det finns förklaringsmodeller att tillgå i frågan på varför vi är här. Vissa mer trovärdiga än andra. Gud är den minst trovärdiga. Och att vi har förmågan att älska behöver nödvändigtvis inte ha att göra med universums uppkomst. Eller så har det det, men på ett annat plan.

Jag kommer fortsätta att respektera och intressera mig för dig som tror. Och jag är inte ute efter att argumentera eller på annat sätt försöka ställa mig över dig. I själva verket vill jag dricka kaffe med dig. Och jag ska vara sann mot mig själv.

Till sist. Mitt liv är inte mindre intressant utan Gud. Tvärtom så blir det oförutsägbart på ett sätt som gör att jag fascineras ännu mer. Och så tvingas jag att lyssna.

Men jag kanske ångrar mig en dag.

Synonymer till vemod

"Mild sorgsenhet".

När tranorna lämnar oss för bättre levnadsvillkor längre söderut. Hur den sången låter, som en vacker påminnelse om mörkare tider. Eller kvarglömda leksaker på en strand i september. Nu finns det nästan inga klätterställningar i järn kvar i lekparkerna, men sådana som rostat. Och så min barndoms skolavslutningar. Jag har skrivit om det förr, men det är den perfekta situationen.

Att sjunga den blomstertid nu kommer och inte veta hur alla verser går, att mima sig igenom raderna av obegriplighet, att vi den nåd besinna som räcker året om. Sen att tacka fröken för det gångna läsåret och överlämna en trött liten bukett med handplockade blommor, trots känslan av underlägsenhet som präglat dig under lektionerna för att du var den enda i klassen som fortfarande tragglade med a-boken i matte vid terminens slut när din bästa kompis snart var klar med d-boken. (Om denna känsla skulle komma att bekräftas med betyg. Förödande!)

Och efter sångens slut och frökens tacktal till sina elever, portarna som slogs upp till en värld fylld av blommande syrenbuskar, milda brisar och ouppnåeliga förväntningar. Och hur föräldrar med olika intressen skulle samspråka runt sådant som ändå, trots allt, förenade dem. Att nu är det sommarlov och värmen kommer minsann i juli.

Jag minns förväntningarna. Som kläder i en torkvinda hängde alla obligatoriska löften ovanför mitt lilla huvud. Jag minns försommarvinden, hur kall den egentligen var och hur den fick huden på mina smalben att knottra sig, men också hur det måste ignoreras till förmån för en klänning med tre rader volanger och puffärmar. Så var det på den tiden. Jag minns mina fötter i nya vita tygskor med tunn gummisula gåendes på grusvägen till skolan på examensmorgonen och hur det knastret lät annorlunda tidigt på morgonen jämfört med på kvällen. Jag antar att det är sinnenas vilja till intryck tidigt på dagen.

För mig var det ett skådespel. Det var det kanske för alla? Jag visste att det som är på riktigt skulle komma senare. Att det var en lättnad när alla hade gått hem till sig och druckit saft och bullar med sina kusiner och hur vi kunde träffas efteråt när allt har lagt sig. Då kom friheten som en villkorslös omfamning. Du får göra vad du vill nu. 

Mild sorgsenhet? Hur är det ens möjligt på examen? Bland spirande styvmorsvioler och välstrukna textilier. Men det är ett hoppingivande mörker och en förvissning om att allt är förgängligt. Ingen sol utan skugga och utan skugga ingenstans att dra sig undan. Den inre förmågan att se bortom tillvarons kulisser. Utan vemod saknas den dimension som gör världen verklig och dess beskaffenhet skulle förvandlas till en Disneyfilm med en starkt censurerad dialog, eller bli likt den vision som Jehovas Vittnen vill locka med i deras tidning "Vakttornet". Jag betackar mig.

Mina rutiner. Du kommer inte orka läsa klart detta.

Jag har inga. Eller jo, en som sitter som handen i handsken har jag. Och nu menar jag inte rutiner i form av att duscha, äta och sånt, för det gör jag. I alla fall duschar. Äter gör jag också, men gärna på helt orutinerade tider. Ibland glömmer jag att äta, eller liksom prioriterar någonting annat. Och det händer när jag handlar och inte är hungrig just i handlingens stund där jag strosar omkring bland mathyllorna, att jag inte köper någon mat alls, förutom några standardvaror kanske och toalettpapper kan man ju som bekant inte äta. Det verkar som om jag då tror (måste fråga mig själv) att stunden av ickehunger också kommer infinna sig om några timmar när det är middagstid. Men så blir det ju aldrig. Jag ångrar mig alltid och får antingen komma överens med min sambo om att han ska handla, åka och handla själv (igen), eller eventuellt laga en konstig gryta av de ingredienser som råkar finnas i kylen. Saltgurka och ketchup. Och ris. Gott!

Rutinen som däremot upprepas andaktigt varje morgon är att jag dricker kaffe och blir till. Kaffet ger mig konturer och pre-kaffe är jag bara en osynlig massa som flyter fram i lägenheten på ett zombiesätt. Ljudlöst men tar ändå mycket plats. Jag antar att det är den morgontrötta själen som smetar ut sig på interiören innan den fått sin prydliga lilla koffeinavgränsning? Post-kaffe är jag finfin.

Till och med ljudet av kaffe som hälls upp i en stor mugg tycker jag är vackert. Ju större mugg desto mera ljud. Sen hur det ryker stilla om den svarta drycken och hur det dämpar sig till klunkvänglig temperatur när den kalla mjölken blandar sig med det varma kaffet. Första avsmakningen är nästan för det mesta mer eller mindre himmelsk. Men det finns grader av himmelen. Ibland smakar det bara halvvägs. Jag dricker kaffe i en jättestor temugg varje morgon. Sen händer det att jag inte dricker kaffe på hela dagen, faktiskt. 

Det var nu inte tänkt att detta inlägg skulle handla om min kärlek till kaffe, men om mina antipatier för just rutiner. Jag förundras de människor som slappnar av och känner sig trygga i alla de rutiner de gjort till sina. Själv kan jag knappt köpa samma schampo två gånger i rad utan att tycka att jag går miste om möjlighet till omväxling. Heller inte tandkräm. Om den är "gelig" nu kommer den vara "pastig" nästa gång.

Inte mist brukar detta mitt drag synas i mitt hår. Jag har haft väldigt många olika slags frisyrer och hårfärger och ofta har jag gått från långt till kort, eller från superblont till mörkt hår. Just nu har jag krulligt hår efter att jag råkade gå till frisören och permanenta mig för sju veckor sedan. Nu är jag såklart trött på krullarna, men de i sin tur verkar sannerligen inte vara trötta på mig. Nej då, de har bitit sig fast! Folk tror att jag är naturligt lockig och säger om min ena dotters naturligt lockiga hår, som hon har efter sin pappa, att det är tydligt vem hon har ärvt lockarna efter. Och så tittar de menande på mig. Jo, jag tackar jag. Permanentvätska.

Sedan jag och min sambo skaffade barn har rutiner naturligt nog kommit att ta större plats i mitt liv. Det gör ju lätt det. Men det är en utmaning för en sån som mig som ändå inte är så jobbig att hantera. Tur det. Något annat är väl inte diskutabelt antar jag. Jag kan hur som helst inte låta bli att förundras över hur lättvindigt de tar till sig en rutin. Om jag har bett dem om hjälp, eller snarare erbjudit dem att hjälpa till med att duka bordet inför middagen (saltgurk och ketchupgrytan), så vill de göra samma sak nästa dag också, och nästa, och nästa! Det är så fascinerande hur de kommer ihåg minsta lilla "det gjorde vi igår", så då ska vi göra på samma sätt idag.

Undrar hur de blir när de blir äldre? Kanske kommer deras revolt mot mig att handla om rutiner? Det vill säga att de på ett extremsätt kommer hålla sig benhårt till minsta rutin och göra scheman i excel som de följer slaviskt i detalj. "07:22 - drick 55 grader varmt fläderte med mellanmjölk i den blommiga koppen.". "07:35 - diska koppen.". Skulle inte förvåna mig med tanke på att jag till och med har tänkt att någon gång skriva en bok som ska börja från mitten. Jag kan inte förklara vad jag menar, för självklart kan man skriva en historia och börja från just mitten av det händelseförlopp man vill återge, för att senare återge början och sist slutet. Men min motivation till att börja "från mitten" är starkt driven av just omväxling och att återge historien i cirkelform istället för i linjär från a till ö. Och jag menar verkligen i cirkelform, eller varför inte i ovalform kom jag att tänka på nu? Jag har inte helt klart för mig vad det kommer innebära rent dramaturgiskt, men jag känner starkt för idén. Och det är bärande. ;)

Något mer som jag absolut ogillar i rutinväg är att vika kläder och lägga in dem i garderoben. Därför gör jag det inte. Jag trycker skamlöst in dem och är lika lättad varje gång över att inte behöva ta tag i garderobskaoset "just nu". Manjana liksom.

Årskrönika

En drabbad herre

Så står det i min pappas journaler. Det står en massa annat också, det gör ofta det. Jag har hämtat ut dem. Det var inte så svårt. Det är en relativt rättssäker process som kräver ett uppvisande av legitimation. "En drabbad herre" hade en doktor skrivit. Som gjort för en bok ju, eller för ett kapitel i en. Ja, det vore en snygg titel.
Alltså på riktigt; "En drabbad herre". Jag såg honom efter drabbningen. När han inte var så drabbad längre, när God All Mighty hade tagit honom till sitt himmelrike. Då hade jag inte sett honom på tre år. Han var inte så blå som jag hade föreställt mig, men fridfull. Händerna i bön, vita lakan, kistan och så en mycket sansad och trygg begravningsentreprenör, som varit med förr och som sa; du kan gå in nu. 

Han fick en porslinsängel av mig, och en gammal bibel efter farmor och ett brythjärta i silver. Jag vill minnas att jag vidrörde hans stela händer trots läskigheten.

Skit det samma. Året, 2014. Inte bara ett dödsfall i familjen, men två. Två begravningar. Dubbla tillfällen av; "Kan tårar frysa till is om det är tillräckligt kallt?"

Jag orkade inte, men orkade.

Och så allt det andra. 2014. Vilket jäkla skitår. Men också förutom det, underbart. Som livet i sig.