Skolklockor och rullgrus

När skolklockan ringer kan jag höra om det är soligt ute eller regnar. I solsken tycks ringsignalen stanna till och dallra ett litet slag i luften innan den klingar av. Jag antar att det är högtrycket som gör att himlen blir högre och ljuden större. Jag bor nära en skola. Det är ett minnenas förtret eller fröjd om man så vill. Det bara är. Springet på gruset som rullar. Till och med det kan jag höra. Ett sådant grus är alltid riskabelt. 

När jag gick i skolan blev en pojke i min klass mobbad medans lärarna drack kaffe i lärarrummet. Jag var feg, saknade civilkurage och blundade. Jag var rädd för de som mobbade. Lärarna visste vad som föregick. Men de led brist på empati, därför drack de kaffe med påtår som gjorde dem blinda. En av lärarna var tjusigt klädd nästan varje dag. Hon fick oss att sjunga sånger. Jag hatade att sjunga och brukade mima texten eftersom det var fel att hata att sjunga. En dag kom pojkens pappa till klassrummet och bad mobbarna om att sluta förstöra hans son. Han höll ett tal och blev blank om ögonen. En stor och stark pappa vars sårbarhet fick mitt hjärta att slå snabbare. 

Jag vill tillbaka till den tiden, bara för några minuter. Jag vill stå upp för min klasskamrat. Springa upp till lärarrummet, kasta sand på alla blinda och skrika, Varför ser ni ingenting? 

En sak till. Jag tycker inte om gilla-funktionen på kommentarer på Facebook. Det är ett infantilt sandlådegrepp som gör diskussionstrådar till rena skönhetstävlingar. De borde ta bort den. Men icke desto mindre använder jag mig av den ändå. 

Vintern rasar (har redan rasat)

Av besvikelse. Och av sorg över att smältas bort och låta sig överlåtas av våren. Våren å andra sidan är övertygad och befriad från tvivel. Dess riktning är lika förutsägbar som Aftonbladets rubriker efter schlagerfestivalen. Bröstchock! Hösten kanske inte kommer. Sommaren däremot står och väntar bakom ett hörn och snart, mycket snart kommer den springa sitt extatiska maratonlopp genom landet och med sig på färden har den mig och alla andra dyrkare av dess strålande predikan. Om den tvekar, vilket den kommer göra, kommer vi sammanbitna klaga över den dåligt tilltagna grillglöden i den kyliga antisommarkvällen, inlindade i varma filtar och vår gnagande snopenhet. Någon kommer kanske säga att värmen kommer efter midsommar. Och jag kommer vara den första att tro på det. En positiv inställning är ett måste. I alla fall vad vädret angår. 

Rätta mig om jag har fel

"Mening" = Avsikt, syfte, vits eller poäng. Särskilt intressant blir det att fundera över vad som är meningen när man pratar om livet som något uträknat på förhand. Till exempel: det var meningen att jag skulle missa bussen eftersom bussen krockade. Jag kan förstå att det ger mening för en själv, det att man inte drabbades av en olycka, men påståendet är problematisk eftersom det också indirekt innebär att det var meningen att några andra skulle råka illa ut. Eller? Har jag fel? Går det inte att resonera på det här sättet? Rätta mig om jag har fel. 

Fyller hjärnan med innehåll

Jag vaknar ur en dimmig sömn. Minns ej drömmarna, men vet att de varit där. Att de passerat mitt psyke genom natten, bearbetandes livets intryck. Vi drömmer alltid. En slags själens renhållningsarbete. Ofta med en förundran dagen efter, men som går att avtäcka i en logisk förklaring. Som för den sakens skull inte behöver kompromissa med vår fascination över drömmarnas eventuella budskap. 

Jag är en dimma på morgonen. Utspridd och osorterad, längtandes tillbaka till det medvetslösa sinnestillstånd som kallas sömn. Med automatiska rörelser brygger jag kaffe. Eller sätter i ordning kaffebryggaren. Väntar. Det är tyst hemma. De andra är ute. Fortfarande med den sårbarhet som hör de nyvakna sinnena till sätter jag mig i min läsfåtölj. Jag hör hur grenarna prasslar utanför fönstret. Det är grått ute. Jag dricker mitt kaffe, fyller hjärnan med innehåll. Återfår konturer och börjar läsa i en bok som ger mig en läsupplevelse utöver det ovanliga. Varje mening är en intellektuell och språklig hänförelse. Ibland lägger jag ifrån mig boken och begrundar det jag läser. Tar en paus och målar upp scenarion i mitt huvud. Fantiserar över sommaren som gör sig redo. Över hur grönt landskapet brukar vara då och det slår mig hur exceptionellt olika årstiderna är. Från dött och vitt till grönt och levande med en klar riktning. Det är som om vintern är sommarens dödsrike. Vintern är sommarens död, där ingenting längre andas. Över dödens kalla skal drar vi våra barn i pulkor. Sen kommer renässansen, pånyttfödelsen och solen förser landskapet med de förutsättningar som gör att den kan släppa taget om livlösheten. Återigen hittar naturen en mening och sprider sin livslust över jorden, befruktar sig själv och förser människorna med en inramning som närmast kan likna ett förlovat land. Det känns otroligt hoppfullt. 

Kan man vara blind, döv och stum samtidigt?

- Vet du vad jag gjorde? 

- Nej. 

- Jag umgicks med en människa. Det gick bra. Den var snäll. Vi låg ner. 

- Okej. 

- Fast vi hade olika syn på saker och ting. 

Sen gick jag hem och tackade nej till alla inbjudningar på Facebook. Även sådana som handlar om att tänka på specifika företeelser ett visst datum för att skapa medvetenhet runt en fråga. Miljö och förtryck och sånt. Jag sa nej till allt. Och istället gjorde jag en egen grupp. "Vilket dött djur tillagar du till middag idag?" Bjöd in folk och postade ett första inlägg. "Gris". Det är bara tre som har gått med, hittills.

Efter det skrev jag en text där jag undrar varför folk så ofta tackar Gud när något gott har hänt, men inte förbannar honom när dåliga saker händer. Inte ger honom skulden. Utan säger att allt har en mening. Och om hur märkligt det är, men att det ändå är förståeligt. Om man väljer att se religion som en rörelse som inte tål att ifrågasättas, vill säga. Eftersom den gärna blir tyst och helig när den inte har svar och tar till härskartekniker och vill få ifrågasättarna att känns sig lite livlösa genom att säga till dem att de är fyrkanter i en värld som är rund. Heliga saker får man nämligen inte undersöka med förstoringsglas. Då går de sönder och då faller hela affärsidén. Sen läste en människa min text och sa följande, "Blir det inte lite tomt?" Och. "Saknar du inte mening?" Varpå jag frågade henne, "Gäller det människor som är blinda, döva och stumma på samma gång också, att de saknar mening?" Varpå hon svarade att självklart gjorde de inte det. "Varför skulle de göra det?" Varpå jag svarade, "Eftersom de inget vet om religion. Ingen har ju kunnat berätta för dem om Gud". Då sa hon att jag förenklade allting. Då svarade jag, "Okej". 

- Ja, så kan det gå. Själv öppnade jag chipspåsen samtidigt som jag skulle laga middag. Den jag skulle ha till ikväll. Ko var det förövrigt, och klyftpotatis. "Muuu". Jag kan höra det när jag blundar. Muet. Och hur dåligt hon mådde när hon levde. Men hon är någon annanstans nu. 

- Ja. I din mage.

- Ja. Är Gud en han förresten?

- Jaa.

Snipp snapp slut.

En liten dag bland alla andra dagar gör ingen skillnad.

Det är en dag utan gränser. Men starkt begränsad. Det är en paradox, jag vet. Begränsad gränslöshet och jag önskar att jag vore utan ansvar för någon annan. Jag måste kliva över de där små upphöjningarna av trivialiteter och göra det som göras skall. Man måste det. Fast det fortsätter att kännas som om varje aktivitet är en föreställning, en kraftansträngning, ett påtagande av mask – utan publik turligt nog. Ett andra ansikte som sätts över det första. Tankarna räcker flera varv runt jorden. Jag skulle vilja förstå allt lite bättre och på samma gång vet jag att det är förståelsen som är jobbig och får hjärtat att slå ett extra slag. 

En kort sekvens.

Sekvensen i den senaste volvoreklamen där man ser en man och en hund sitta i ett kök mitt i natten eller möjligtvis sent på kvällen i vad jag antar är högt upp i norra Sverige, skulle kunna vara mitt livsverk. Om jag fick önska. Inte som reklammakare, men som berättare av någonting.
Att det går att beskriva en reklamfilm på det sättet är kanske en styggelse? 

Ljusskenet som bländar dem båda i det gulnande köket. Förmodligen är han änkeman sedan länge. Men exakt det ljusskenet, lyktorna från lastbilen som tjuter förbi det ensliga huset. Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten, gårdarna släcker sina ljus. Ett sätt att ge upp. Men det de delar, hunden och mannen är den sanna naturens ansikte. Inga succéer, bara ett avklätt varande. Hur ska jag förklara detta omöjliga? Det är en slags nåd. En uppvisning i konsten att icke kokettera, att inte drivas av en önskan att vara intressant, inte ens för sig själv. Att inte ha en spegel i rummet som du kan spegla dig i eftersom den bild du ser inte bekommer dig. Inget gör.

Jag ser in i denna skygghet och känner mig skyldig. Som om jag klivit rakt in i en annan människas väl avgränsade integritet utan att fråga först. Det kan liknas vid västerlänningar som tar bilder på gatubarn i fattiga länder. Blicken som betraktar dem tillbaka. Orubblig och samtidigt nyfiken men också med ett budskap om att den som fotograferar nu är bortom sina sinnen, icke närvarande. Meningen är att fotografen i denna blick ska se sig själv. Att hans egen illvilja som han förväxlar med godhet skall blottas. Han skall lägga ner kameran är det tänkt. Han skall skämmas. Men det gör han inte. Istället delar han bilden i sociala medier. Tillståndet kan närmast beskrivas som en blind fläck i den del av hjärnan som styr förståndet och som skall anpassa handlingarna efter situationen. 69 likes. Den mest gillade hittills av alla foton han lagt ut. Barnet som fotograferats vet ingenting om detta. Barnets blick glor kort därefter rakt in i nästa förbipasserande mobilkamera. Det är Moder Teresa som håller i den. 

En man och en hund i ett kök. Skenet från ett fordon som bländar dem och lyser upp hela köket. Och hur de hör ihop. Det är så vackert.